Jag halvligger på ett par lastpallar som jag staplat upp mot ett skrangligt skjul som står inte långt från kajen i den lilla hamnen. Från min plats blickar jag ut över delar av Finlands skärgård. Vi är långt ut, på Osnäs färjeläge. Vi är jag själv och min färdkamrat Schintzelbrenner. Vi är så långt väster ut som man kan komma i Finlands skärgård. Det är alldeles öde så när som på två bilar vars förare och passagerare som också väntar på att färjan ska anlöpa. Härifrån går nämligen en liten färja till Bolmö i Ålands skärgård. Där vi ska ligga över natt på pensionat Gullvivan. Efter 31 mils körning anlände vi hit från den lilla staden Mänttä som är belägen sju mil nordost om Tammerfors. Vi har kört genom vackra trakter som påminner om Norrland med drag av Skåne eller Östergötlands öppna landskap. Så benämns också just den delen Finland som dess kornbod.

Klockan sju i onsdags morse, landsteg vi i Åbo. Det var i mitten av maj och iskallt, plus två grader. Inget café öppet för frukost. Vi bullrade runt i en halvtimma på morgontomma gator tills vi fann ett och kunde värma oss med hett kaffe och vänta på att solen skulle värma upp den kyliga morgonluften. Från Åbo var det 17 mil till Tammerfors. Temperaturen hade stigit men inte mycket. Sju till åtta grader plus. Vi körde i strålande sol men i regnställ för att skydda oss mot den isande vinden. Strax innan Tammerfors väntade vår gode vän Markku på oss. Han flyttade åter till Finland efter 40 år i Sverige men bor huvuddelen av tiden i eget hus utanför Lissabon. Fortfarande Ducatist med en röd Sport Touring. Med vilken han ska köra till Portugal. Resan genom Europa börjar i slutet av maj och lär väl ta runt tre veckor.

Tammerfors bjöd på överraskningar. Modern, sjudande av liv, omfattande bebyggelse. Och byggprojekt. Bland annat ersätter man huvuddelen av stadens bussar med spårvagn. Rälsen är under byggnad, överallt. Det imponerar. Här finns inget sakta prövande som kännetecknar förhållningssättet i Stockholm med den försiktiga utbyggnaden av Djurgårdslinjen. Här anlägger man ett helt nytt spårvagnsnät. En stor investeringen men satsning som känns helt rätt för iaktagaren.

Tammerfors är en modern stad men med rötter i det förflutna. Vilka bland annat rymmer sammanbrottet i det röda motståndet i april 1918. Tammerfors var huvudfästet och centrum för den röda, kommunistiska sidan i det finska inbördeskriget. När de vita ryckte in i staden bröt disciplinen samman och omfattande våldsexcesser utbröt. Det var här som förlusten i människoliv i själva inbördeskriget var flest. Men mest människoliv skördades efter krigsslutet i de koncentrationsläger som den vinnande, vita sidan spärrade in motståndarna i. Då segern var vunnen. En skamfläck i Finlands historia.

Vi åt en god middag på en minst sagt modernistisk restaurang, belägen alldeles invid forsen som rinner rätt igenom stadens mitt. Den som är upphovet till Tammerfors. Kvarnarna är sedan länge ersatta med kraftverk. Mätta och ännu upptagna av samtalet under middagen vandrade vi i kvällssolen på stadens gator. Steg så småningom in på ett musik café och tillbringade två timmar med att lyssna på riktig ”underground blues”. Basisten, fascinerade särskilt, i svarta solglasögon och en svart hatt, spelade han med ett uttryckslöst ansikte men rörde lätt på kroppen. Var han mitt inne i ett heroinrus? Musiken kommenterades sakkunnigt av Markku och Schnitzelbrenner som båda har spelat i rockband.

Nästa dag vaknade vi utsövda till blå himmel och sol. Temperaturen hade nu stigit, vilket förbättrade humöret i motsvarande grad. Inte minst Schnitzelbrenner tog sig an dagen med oväntad energi. Efter frukost lämnade vi hotellet för att möta Markku vid det hyreshus där han bor hos sin flickvän när han är hemma i Finland. I den friska, på gränsen för kalla, morgonluften körde vi norrut genom vackra trakter, genom stora skogar och utmed sjöar och tjärnar. I mitten av en lång grusås som på bägge sidor omgavs av vatten, tog vi rast och tände var sin cigarr och lyssnade på Markku när han berättade om Mänttä, brukssamhället där han växte upp på femtio och sextiotalet.

Båda föräldrarna var anställda på pappersbruket, ett av Finlands största. Markkus pappa hade varit bombplans pilot under kriget och blivit nedskjuten tre gånger. Den sista med svåra ansiktsskador. Efter två månader på sjukhus kallades han in direkt från sjukhussängen, för att flyga igen med bandage fortfarande om huvudet. Läget vid fronten var kritiskt. Det var under slutskedet av fortsättningskriget. – När kriget var slut sökte han sig inte som de flesta andra av krigspiloterna till civilflyget. Han hade fått nog, berättar Markku. – Han utbildade sig till tekniker och fick anställning på pappersbruket i Mänttä. Där jag växte upp. Han talade aldrig om kriget.
Femtio och sextiotalen var goda tider. Behovet av papper i olika format och utföranden bara ökade. Pappersbruket anlades i mitten av 1800 talet av Gustaf Adolf Serlachius som tog med sig hem från Tyskland, upptäckten av den nya metoden att göra papper från trämassa.

Verksamheten växte snabbt och Mänttä utvecklades till ett mönstersamhälle under ledning av familjen Serlachius. Visserligen patriarkaliskt där skillnaden mellan tjänstemännen och arbetar var stor men där alla ändå fick del av det ökade välståndet. Utvecklingen framtvingade emellertid i slutet av sjuttiotalet, i Finland såväl som i Sverige, strukturomvandlingar för att klara kraven på utveckling och investeringar. På 1990 talet tog det slut. Då lämnade familjen Serlachius helt Mänttä och övergick till att bli ett av näringslivets investment bolag.

– Det var en bra uppväxt, berättar Markku. Det var dynamik i samhället. Fabriken gick för fullt. Jag minns det många traktorerna med stora timmerlass, som stod i kö i väntan på få leverera timmer som gick direkt in i fabriken. Samhället präglades visserligen en hierarkisk ordning. Där alla hade sin plats men det fanns trygghet och materiellt välstånd. Jag sommarjobbade på bruket och var även fast anställd en tid innan jag 1976 flyttade till Sverige.

Vi promenerar i kvällssolen utmed stranden till denna norra sjön med den nuvarande moderna pappersbrukets anläggning på vår vänstra sida, medan Marķku berättar. Det blev ett omväxlande liv. Yrkeslivet slutade med marknadsföring av rysk kaviar från Störar framodlade i Finland. De största äventyren utspelade sig i Ryssland. Ty även ryssarna vill köpa av kaviaren från Finland. Vem minns inte kalaset som vi ordnade i Österskär med champagne och rysk kaviar som Markku fixade fram till ett anständigare pris än det som man fick betala i handeln.
Nästa dag vaknade vi ännu en gång till strålande sol. Nu hade det äntligen blivit varmare. Temperatur mätaren visade på 15 grader när vi vinkade adjö till Mänttä.

Vi körde sydväst ut. Inte mot Helsingfors och Estland dit vi ursprungligen hade tänkt oss. Schnitzelbrenner hade vare sig med sig pass eller registreringsbevis vilket krävs för att kunna komma igenom den Estniska tullkontrollen. – Jag är inte van vid sådant förklarade han. Att behöva ta Silja-Tallink färjan från Helsingfors till Stockholm skulle vara föga ärorik. Då fanns större ära att hämta i projektet ”Överskeppa till Åland”. Ett febrilt letande utbröt på nätet. Schnitzelbrenner letade färjelinjer och tider. Jag efter förläggning. Jo då, det skulle vara möjligt.
Från Osnäs avgick färjan till Ålandsarkipelagen. Pensionat Gullvivan på Jörnholma erbjöd övernattning. Men middag fick vi se till att ha med oss för matsalen hade ännu inte öppnat för säsongen.

Nästa dag avgick färja från Torsholma till Lemland tidigt på lördag morgon.
Sålunda lämnade vi Mänttä och körde mot Osnäs som är beläget några mil nordväst om Åbo. Det blev en trettiomila färd på bitvis fantastiska vägar. I raskt tempo. I behaglig temperatur. Med några stycken riktigt trevliga omkörningar. Nu fick vi vår belöning efter att ha stått ut med onsdagens isvindar.

I den här delen av Finland är jordbrukslandskapet framträdande. Ängar, åkrar, skogar och sjöar. Allt i en behaglig blandning. I den lilla staden Raimo vid kusten åt vi en utmärkt lövbiff, kanske den allra bästa i vårt hittillsvarande liv, enades vi om. Sedan var det inte många mil kvar till Osnäs, dit vi nådde via en linfärja. Nu var det snart dags att lämna Finland. En skylt i färgläget upplyste om transportbestämmelser. Undertecknat: ”Ålands Landskapsregering”.

Nu är vi ombord på färjan till Lemland, Ålands huvud ö. Schnitzelbrenner ligger i en av sofforna i den nästan folktomma cafeterians och kikar i sin telefon. För en stund sedan sov han gott. Själv sitter jag och författar dessa sista rader. Snart är vår Finlandstur slut. Det blev ännu en händelserik resa.

Med motorcykel finns inga givna händelser. Allt beror på vägen, väder och temperatur. Inget kan riktigt bestämmas i förväg. Det är bra. Det är det obestämbara och det oväntade som är värdet. Det som man inte vet något om. Som medför en lagom mängd fara. Det är det som för dig närmare känslan att leva. Varje stund blir då extra mycket värd. Som Remarques valspråk: Jede stunde ist der letzte.

Lars Ekeman