Rapport från Jubileums TT – augusti 2003

Det var som sagt 20 år sedan det första större Duccemötet ägde rum i Östergötland och då just på Omberg. Den sammankomsten bjöd på sin dramatik. Den här saknade inte heller oplanerade händelser. Kvällen före mötet stönade jag i garaget över en bränd ventil. Akilleshälen på alla kamskaft är enligt min mening topparna. Jag hade sett fram emot att rulla fram på samma vägar med samma maskin som jag hade gjort 20 år tidigare. Skam den som ger sig! Meckandet pågick till midnatt. Sedan var Tiger eller mer korrekt min 900 SD, 1979 Darmah klar för turen till Östergötland och Omberg. Kvar i garaget stod denna gång ST 4:an.

Partikeljanne inledde morgonen med att panga te kannan med hett vatten i köket. Kannan gick i tusen bitar och försenade oss en halvtimme. Hans nyrenoverade 900 MHR. Inte den med ”e” utan den äkta, från tidernas begynnelse, lät emellertid alldeles sagolikt bra. Det vill säga, när det väl ville starta. Det är alltid intressant att iaktta en ducatist som i 25 graders värme springer igång sin maskin, till synes oberörd i heltäckande skinnställ. Jag måste erkänna att det enda som märktes efter språngmarschen på Ok macken var ett ansträngt leende och ett något rött ansikte.

Vi drog iväg utmed gamla E4 och insåg båda två att gamla takterna fanns kvar. Samma maskiner, samma män, samma väg, samma, välljud, fast 20 år senare och 20 år äldre. Vi tog en kort paus på OK macken i Vagnhärad där Janne åter motionerade runt i skinnstället. Nästa stopp blev hos Lasse Lindgren, klubbens kartgeneral. Alla kanske inte känner till att Lasse är en av dem som kanske jobbat mest med vår karta. Vi fick en härlig fika. Sedan drog vi motorvägen till Linköping. Jag lade mig bakom Lasse. Det är något särskilt att ligga nära en framförvarande motorcykel, särskilt om det är en kamskaft och se hur fjädringen arbetar och lyssna till vrålet från megafonerna. När vi väl nådde samlingsplatsen, Biltemas parkering i Linköping hade Partikeljannes batteri upphört att leverera ström. Janne inhandlade ett nytt som raskt monterades och problemet var ur världen. Det var emellertid inte första gången Janne planerade batteribytet på en plats där man kunde köpa nya batterier!

Vid Biltema väntade ett tjugotal ducatister. Vår Il Presidento kom direkt från en liten tur i Europa. Ett tiotal länder var besökta. Maskinen var full med flugskit men man kunde ändå svagt ana den röda ursprungsfärgen. Bakdäcket hade sannolikt medfört ett kortare fängelsestraff vid en flygande besiktning. Gummi fanns dock i tillräcklig mängd på däcksidorna varför det inte fanns något hinder att åka. Åtminstone ansåg IL Presidento att så var fallet. Han lanserade även en teori att ju plattare däck ju mindre friktion.

En annan av deltagarna, grappautskottets ordförande, Gunnar Nuija anlände på sin frus 748. Bakpå satt sonen som åkte med hela turen via Motala motormuseum. Det blev i vanlig ordning en hel del ”duccesnack” på parkeringen innan det var dags att åka iväg längs den uppmärkta banan.

Det var verkligen härliga duccevägar som Lasse Lindgren hade märkt ut. Torr, fin asfalt, svepande kurvor mellan böljande rågfält, de flesta med riktigt god sikt låg och väntade på oss och vid flera av dem stod Mikko Lindskog och filmade till den kommande jubileumsfilmen. Östergötland mellan Roxen och Vättern har nog några av landets bästa vägar.

En del åkte i vanlig takt, en del lite snabbare. Vid ettiden vara alla samlade vid Motala motormuseum. Där åt vi lunch och tittade på museet som är väl värt ett besök. Inte minst samlingen av motorcyklar är imponerande. Efter museibesöket var det dags för olivoljeprovning. En sann Italienera väljer sin olivolja. Vi upptäckte snabbt att olivolja smakar högst olika beroende på ursprung och kvalitet. Provgeneralen, Partikeljanne satte fram fyra olika sorter på bordet som tillsammans med vitt bröd avsmakades. Alla var märkta med Zeta som också hade sponsrat provningen. Zeta familjen har dock olika producenter. Man gör ungefär som med grappa. Tittar, doftar och smakar. Vinnare blev Casa di Luca producerat av Guiseepe Grapolino med smak av terpentin och färska gröna oliver. Den skilde sig markant mot il Gentile som kom sist, alldeles för svag och lite besk, också den producerad av Grappolino.

Sedan var det dags att låta duccarnas välljud sprida sig över hamnen där museet ligger och fara vidare för en ny tur på slätten. Vi åkte på minst lika fina vägar som före lunch. Jag åkte efter Lasse Lindgren. Jodå, han vet hur man ska gasa i kurvorna. Mikko fick nog några riktigt häftiga filmsnuttar i kurvan strax utanför Vadstena. Värmen var tryckande och det var åska i luften. Regnet lät inte vänta på sig och delar av åkningen kom att ske i hällregn. Men vid slutmålet, Ombergs turisthotell så lyste solen igen. Vi satt där och gonade oss i eftermiddagssolen, drack några kalla öl och beundrade utsikten, över Hästholmen och den blåa Vättern och våra parkerade duccar och man tyckte redan att det var tråkigt att det redan var slutkört för dagen.

Efter middagen ställde Gunnar Nuija till en med helt formidabel grappaprovning. Vi provade upp emot tio olika grappor. Tyvärr tappade jag räkningen efter ett tag. Av någon anledning påverkades min handstil. Dagen efter var det svårt att tyda mina anteckningar efter provningarna. I alla fall fick vi lära oss att kvalitetsbeteckningen Prime uve egentligen inte är äkta grappa i dess ursprungliga betydelse. Denna typ av grappa görs nämligen på hela druvklasar och inte på de rester som blir kvar efter då druvorna pressats. Bland de bättre grapporna som vi drack var Grappa Matioli och framförallt Grappa Lambrusco som görs på druvor som används för att göra mousserande vin och som var stark och eldig i smaken. Den kunde emellertid inte slå Cantina Desmodromica ”Grappa Chianti Classico” vår egen grappa.

Det blev sent, många goda historier. Inflyttning till verandan på grund av regn innan kvällen togs slut. Vi som var med tyckte nog vi hade haft en trevlig dag.

 

Lars Ekeman