Peter Hugsén, Mike Hailwood Replika 1981

Ägare: Peter Hugsén
Medlems nummer: 230 (medlem från våren 1984)
Årsmodell: 1981
Antal mil: 5 800 mil

När köpte du den? – Jag köpte den våren 1981 av MC-hörnan i Södertälje. Det var på den tiden då affären låg i hamnorådet nära kanalen, inte långt från gamla Södertäljebron. Nu är hela stället bebyggt med bostäder. Ägaren var en tjej som hette Gunilla Karlsson och som själv körde ducce och så fanns där en mek som kallades för Frasse och som visste vad han höll på med.

Varför just en Hailwood? – Det var den häftigaste motorcykeln som då fanns att få. Jag tror att det började med att jag läste om den i SMC Bladet. Sedan var jag såld. Jag skulle bara ha en sådan. Det skulle vara kåpa och det var det bästa man kunde få med två cylindrar. Jag skildes från min BMW utam större sorg och blev ägaren till en motorcykel som jag aldrig har kunnat skiljas ifrån.

 Vilken säsong har varit bäst hittills? – Jag minns ingen särskild säsong. De bästa var de första åren då man ställde av bilen på våren och kunde åka hur mycket man ville. Det blev lätt över tusen mil per år. Den var och är fortfarande helt underbar att köra.

 Minns du något särskilt? – En sak som jag särskilt minns är att jag körde in den över en helg i maj 1981. Jag vill göra det så fort som möjligt för att hinna gå en roadracingkurs på Sviestad så att jag kunde få licens. Jag ville ha licens för att kunna köra bana. När det var dags att köra iväg och jag passerade Nyköping så började det regna. Jag körde 250 mil i stort sett i hällregn Målet var Puttgarden. Det gick köra max i 130 km/tim eftersom man inte fick varva den över 5000 varv, så det blev lite segt på motorvägarna. Första dagen kom jag till Helsingborg där jag sov över. På lördagen fortsatte det att regna när jag körde genom Danmark. Jag stannade i Puttgarden för att äta. Sedan tog jag färjan tillbaka och körde hela vägen i hällregn till Helsingør. Där tog jag färjan till Helsingborg och körde vidare till Halmstad där jag skulle bo över hos en kompis. Jag kom dit ganska så slutkörd och våt men Hailwooden hade gått som en klocka.

Första servicen gjorde jag på MC- Hörnan. Det var mest för att garantin skulle gälla. Efter det har ingen annan fått röra den. Jag kommer ihåg att när jag skulle hämta den på morgonen dagen efter. Jag kom i tid men fick jag vänta på att de skulle öppna. Det visade sig att Gunilla hade åkte dit för fortkörning på Essingeleden. Det var därför som hon var sen. Hon hade en 650 Pantha, tror jag, som var silverfärgad.

Fjorton dagar senare var det dags för min roadracingkurs på Sviestad. Den första jag stötte på var Gunilla från MC-hörnan. Hon var också där var ta licens. Så vi tog licensen samtidigt. På den tiden var det nästan enda möjligheten att få köra bana.

Den verkar helt i original? – Ja den är nästan helt i original. Jag har bytt kammar och avgassystem. Contidämparna rostade sönder så jag bytte till ett två till ett system, efter tio år tror jag det var. I övrigt är den helt original. Jo föresten jag har lackat om kåpan så den gröna färgen är inte helt som originalet.

Varför gjorde du det? – Peter ler, Det var en liten vådlig, nästan dråplig grej. Jag kommer körande förbi bonden några 100 meter från där vi bor. Jag visste om att han burkade sätta ut en bom när han tog in korna för mjölkning men den dagen satt jag och tänkte på annat. Det var på att lägga omkull och hasa mig och Hailwooden under bommen. Det gjorde ont i mig när jag hörde skrapljuden. Dessbättre visade sig att det nästan bara var kåpan som var skadad.

Har du råkat ut för något annat spännande? – Ja det skulle i så fall vara när jag var hemväg en mörk kväll i augusti från Stockholm mot Nyköping. När jag närmade mig Sillekrog så slocknade plötsligt allt lyse. Jag körde ganska fort. Det blev kolmörkt och jag fick följa den vita linjen innan jag lyckades stanna. Sen var det bara att leda Hailwooden de två kilometrarna till Sillekrog där jag konstaterade att det var tändningslåset som krånglade men det gick att fixa och sedan körde jag vidare.

Du mekar ju själv, har du gjort någon riktigt tabbe? – Jag har nog inte gjort någon riktig tabbe. Alla vet ju pillandet med shimsen. Det har hänt jag fått göra både en eller två beställningar innan jag lyckats pricka in noll spel. Det är alltid lurigt att mäta dem. Den har inte ställt till några problem under alla år. Motorn har aldrig varit isär. Jag fick skaffa specialverktyget för att kunna dra fast utgående drevet som lätt vill lossna om man inte drar åt det. Packboxen till drevet har bytt, kanske två gånger. Packboxarna i gaffeln har jag för mig att jag bytt en gång.

Den är ett riktigt fredagsexemplar? Ja, jag tror det. Det enda riktiga krånglet under alla de här åren har varit tändningslåset. När jag besiktigade i våras på Bilprovningen i Flen så slocknade lyset. Det var lite pinsamt och jag trodde att tändningslåset hade gått sönder igen men det visade sig vara en säkring som gått sönder. De var hyggliga och konstaterade att det där fixade jag själv. Nu har den också börjat gå sämre i regn. Jag tror att det skulle vara bra att byta tändkablar. Lite får man väl ändå acceptera på en så gammal maskin.

Varför äger du en kamskaftducce? – Det var det häftigaste som fanns då och jag tycker det är lika häftiga fortfarande. Det går helt enkelt inte att göra sig av med den. När jag fyllde år för en tio år sedan så satte en kompis ut en falsk annons om att det var till salu. Men de som ringde fick inget napp från mig.

 Har du något valspråk? – Ja det har jag: Gammal är bäst.

Lars Ekeman
Klassikeramiral