Föraren framför mig markerar igen för omkörning. Jag ser på hastighetsmätaren, 140 km/tim. Vi har hållit samma hastighet i nästan en halvtimme. Min ST 4 eller som min fru vill kalla den, Tigerungen, kastar sig framåt när jag vrider på gasen och vi följer efter den gul och vita BMW:n som hela tiden legat framför oss. Vi är på motorvägen mellan Gedser och Helsingør och på väg hem från FIM Rallyt 2006. Det är kväll och vindstilla och solen håller sakta på att går ner och jag ser långt ut över fälten där

rågen väntar på att bli skördad och vindbruset är nästan konstant och behagligt så som det kan blir när man kör på kvällen.

FIM, Fedration Internationale Motorcycliste, den organisation som bland annat svarar för tävlingsreglementen för världens motorcykeltävlingar, arrangerar också varje år ett touringevenemang; Rallye F.I.M.

Jag ser åter på hastighetsmätaren som visar på 150 när vi går in högerfilen. Vi har ett härligt flyt. Som nästan alla ducatister avskyr jag motorvägar, men en sådan här kväll och med det flyt vi har så är det faktiskt njutbart och jag tycker om att vara här, just nu, på motorvägen.

Jag tänker tillbaka på den stund för 26 år sedan då Aimo och jag förra gången var på ett FIM rally. Då var det i Luxemburg som var arrangör. Det var mitten på maj, som det året var kall men solig, som vi körde genom Sverige. När vi kom ner på kontinenten blev det sommar och träden hade precis slagit ut och det blev nästan för varmt att köra i skinnstället.

Då var jag en ung man, 29 år gammal, och hade ännu framför mig så många oskrivna och fantastiska äventyr på motorcykel. Jag känner så intensivt just nu i vinden och farten hur han finns kvar där inom mig, den där unge mannen som åkte till Luxemburg full av förväntningar, och som senare samma år skulle bli ägare till sin första Ducati.

Det började egentligen förra sommaren då jag hälsade på Aimo i hans hus utanför Helsingborg. Vi satt i hans ateljé och pratade om roliga och allvarliga saker och det som hade hänt oss. Som alltid kändes det som om det var igår som vi träffades, trots att det nästan förflutit fyra år sedan vi sist sågs.

– Ska du köra FIM nästa år igen, frågade jag. Aimo log
– Ja, det är nästan ett måste, det blir mitt fyrtionde och det är FIM rallyts sextioårsjubileum. Jag kände hur det nästan svindlade vid tanken på att han i rak i följd hade kört fyrtio rallyn.
– Då ska jag åka med dig, svarade jag och visste i samma ögonblick att om det var något i mitt framtida liv som jag inte ville missa så var det detta.

Jag ser ut över det flacka, danska landskapet som flyter förbi genom det mörka visiret, som är fullt av insektsrester. Vinden brusar och hettan som rått tidigare under dagen har ersatts av en behaglig svalka som letar sig in genom det öppna blixtlåset i skinnstället. Trots att vi båda är över femtio känns det som om ingen tid förflutet sedan förra gången. Vi diskuterade just det över middagen som Aimo bjöd på, kvällen innan vi skulle anträda från hans hus i Gantofta utanför Helsingborg till Berlin.

Vi satt vid det runda bordet i Aimos ateljé, som är byggd i glas och aluminium, bredvid det hus som
han bor i. Längs ena väggen finns hyllor som är belamrade med keramik och tavlor från Aimos konstnärsliv. Ena hörnet tas upp av en stor brännugn. Längs ena väggen, ut mot trädgården, står ett skrivbord belamrat med målarpenslar och saker som man gör keramik av.

– Konstnärskarriären och motorcykelkarriären är kanske den viktigaste av de många karriärer som man har gjort i sitt liv förutom att jag också förälder, säger Aimo.

En meter från bordet står min Tigerunge parkerad och en bit bort finns Aimos vita och gula BMW R100 S. Vi åt bräserad vildand med klyftpotatis och med en sås som var exakt lagom mustig och som inte tog bort den nästan syrliga smaken i vildanden. Man kan bli lycklig av små saker och stunder då man vet att det inte finns så mycket mer att önska sig. Den nästan svarta Bin 555 som vi
drack till vildanden, smakade hasselnötter och shirazdruva och gjorde att det nästan var svårt att prata under tiden som vi åt.

Det var nog årets bästa måltid tänkte jag för mig själv. Inte bara för miljön utan för det samtal som vi hade, som inte minst handlade om otroliga motorcykelfärder som Aimo varit med om. Han berättade om dramatiska poliseskorter under ett FIM rally i Sovjetunionen på sextiotalet och om färder på dammiga bergsvägar i Trannsylvanska alperna, där vägen plötsligt tog slut – i ett stenröse. Men vi talar om annat också, som alltid när vi träffas. Om oss och hur viktigt det är att hålla kontakten med den där unga mannen, som vi båda vet finns kvar inom oss men hur svårt det kan vara ibland. Det var långt efter midnatt, kaffe, calvados och rejäl cigarr när vi äntligen bestämde oss för att gå till sängs, lyckliga av det faktum att vi har en hel dags touring framför oss.

Jag ser hur en bil närmar sig bakifrån. Danskarna skäms inte för att köra fort. Jag låter den passerar och följer efter Aimo som under tiden gjort ännu en omkörning. På kvällen går nästan alla motorcyklar som bäst. Antingen är det så eller så är det bara inbillning. Jag vrider på gasen och njuter av kraften i ST 4 an och det dova muller som känns så tryggt och pålitligt.

Aimo Nietosvuori och jag träffades första gången 1980. Nu är han 73 år gammal, men nu liksom då, är det omöjligt att bestämma hans ålder bara med ledning av utseendet. Det är något som jag aldrig har upphört att fascineras av. Hans kropp och sätt att vara påminner mer om sättet hos en ung man, än om en man som passerat sjuttio år. I själ och hjärta en ducatist och oräkneliga är också det antal Laverdor som under åren passerat i Aimos ägo.

– Det hade kunnat bli Ducati, om kvaliteten hade varit bättre, berättade han för mig vid ett tillfälle.
– Laverda epoken tog slut när problemen började för fabriken. Då blev det istället BMW.

Aimo var en av initiativtagarna till SMC och dess förste ordförande under åtta år på sextiotalet. Han började köra motorcykel på femtiotalet och har representerat Sverige som delegat i nu fyrtio FIM Rallyn. Det finns ingen annan i Europa som kört motorcykel i oavbruten följd till så många FIM rallyn som han.

Jag känner hur träsmaken känns upp genom skinkorna. Vi har kört nästan femton mil utan avbrott. Jag kommer ihåg tidigare färder med Aimo ochhur jag, till slut, fullkomligen inte stått ut med att köra en meter till, då Aimo ännu inte ens skiftat ställning. Det är likadant nu. Han sitter orörlig medan jag reser mig upp och ner och sträcker ut benen för att kunna klara de tjugo milen till Helsingør.Kan han så kan jag, tänker jag och anstränger mig för att glömma träsmaken.

Vi närmar oss förorterna till Köpenhamn och minskar hastigheten. Aimo har ännu inte skiftat ställning. Jag tänker på Berlin och vilka härliga dagar vi haft. I snitt samlar FIM rallyt runt 2000 deltagare, alla kommer på motorcykel. Idén är enkel man kör motorcykel till en plats i Europa för att träffas och prata några dagar. Sedan åker men hem. Jag tillhör inte de som älskar kollektivistiska jätteevenemang, men FIM rallyt är ett undantag. Att se och träffa så många olika personer, med så olika bakgrund, av olika nationaliteter och olika sätt att vara är genuint roligt. Höjdpunkten är Parade des Nationes som denna gång kördes genom centrala Berlin. Samlingen skedde på Olympiastadion. Hitlers prestigebygge till de olympiska spelen 1936. Hela planen framför entrén fylldes av ca 2000 motorcyklister som samlades nationsvis. Under samlingen dundrade det in ca 60 motorcykelpoliser på grönvita BMW, vissa glatt vinkande till deltagarna. Det var delar av eskorten.

Paraden är osannolik med jättelika nationsflaggor, skyltar, mistlurar och andra tricks för att väcka uppmärksamhet för just sitt land. Värst är nog italienarna som för ett formidabelt oväsen till de flesta åskådares förtjusning. Man vinkar och ropar till varandra och har genuint roligt. Paraden tog över en timme och passerade bland annat segermonumentet och Kurfürstendamm, där det flesta åskådarna också fanns. På kvällen var det prisutdelning och gemensam middag. Sverige kom på andra plats för Challenge FIM det finaste priset som handlar om flest deltagare med längst körsträcka.

Nu är vi utanför Köpenhamn, det är skymning och mörka moln hänger över oss och hotar med regn när Aimo åter ökar farten. Vi flyter fram och hastigheten känns nästan inte alls i den stilla luften. Mitt visir är nu alldeles prickigt av döda insekter. Varje år så brukar jag i slutet av varje säsong minnas den tur som blev den bästa det året. Det går aldrig att bestämma i förväg. Det är något som man plötsligt bara vet, så där någon gång fram i november då mina två katterna, den unga och den gamla, sedan länge sover i garaget.

– Men den här motorvägsturen är mot alla odds helt underbar, tänker jag, när vi närmar oss Helsingør och färjan över till Sverige. Man ska aldrig bestämma något i förväg, aldrig tro att man vet hur det kan bli. Aimo har fortfarande inte ändrat ställning när vi rullar ner mot färjläget. Jag ser hans ryggtavla och tänker att egentligen är vi likadana, som den gången när vi körde till Luxembourg för det var ju faktiskt i går som det hände.

Lars Ekeman
Klassikeramiral

Fakta om FIM Rallyt

FIM Rallyt har arrangerats varje år sedan 1936 då det genomfördes i Berlin. Det gjordes ett uppehåll mellan 1940 och 1950. Varje år är det ett nytt land som är värd för rallyt. Sverige har arrangerat två FIM rallyn, i Jönköping och i Falun. För att få delta måste man vara medlem i SMC eller SVEMO. Det är SMC som svarar för anmälan och administration av det svenska deltagandet. Man kan antingen campa eller bo på hotell, som arrangören erbjuder.

Programmet brukar i stort ha följande omfattning:

• Dag ett: Ankomst
• Dag två: Nationsvis målgång och genomräkning av antalet deltagare. Sluten parkering under dagen. På kvällen officiell invigning med middag
• Dag tre: Utflykter och besök vid olika sevärdheter. Utflykterna sker mestadels med buss. På kvällen middag. Man kan hoppa över utflykten och köra motorcykel istället.
• Dag fyra: Parade des Nations, prisutdelning och underhållning. Ibland också disko.
• Dag fem: Hemfärd