Min resa slutade med att en av packboxar i gaffeln på Shere Kahn gav efter med oljeläckage som följd. Det var en varm och solig dag i början av juni. Jag hade kört från Lettland genom Litauen och norra Polen till Tyska gränsen och tagit in på ett hotell långt ute på landet på den Tyska sidan av gränsen. Det var under middagen som avåts utomhus på terrassen som jag plötsligt kom att tänka på Carin Göring och Carinhall, det hade ju legat här någonstans, några mil nordost om Berlin. För den som inte tidigare känner till det så är Shere Kahn en Multistrada Granturismo, en Italiensk motorcykel av märket Ducati. Dessa maskiner utgör en av mina två passioner. Den andra är min fru.

Nästa dag som hade en lika blår himmel som den föregående var jag sysselsatt med att försöka finna ruinerna av Carinhall. Efter lite letande på internet fann jag att det hade legat ca 5 mil nordost om Berlin. Det blev ett besvärligt letande på småvägar. Ruinerna är inte utmärkta, inga skyltar visar på var dessa finns men tyska staten har en saklig och bra information om Carinhall. Vad det var för något och vad som utspelade sig där. Detta Tyskland det har verkligen gjort upp med sitt förflutna från dessa år och döljer intet.
Jag har fascinerats av Carin Görings öde genom att en vän till mina föräldrar ofta besökte släkten von Rosens familjegods Rockelstad på trettiotalet och då också träffade Göring som flera gånger vistades där. Rockelstad ligger i Södermanland några kilometer söder om Sparreholm.

Det var systern till Mary von Rosen, Carin Fock, gift von Kantsow som blev förälskad i Göring som hon träffade första gången på just Rockelstad, 1920. Hennes syster var gift med slottsherren greve Eric von Rosen. Det var den 21 februari det året som ett rikligt snöfall fick SJ att ställa in tågtrafiken söderut. Greven som var i Stockholm och ville hem begav sig då till AB Svensk Lufttrafik i Frihamnen för att höra sig för om det fanns någon där som ville flyga honom till Rockelstad. De svenska piloterna var ovilliga att ge sig upp i det dåliga vädret med den fanns en nyanställd som erbjöd sig att flyga honom till Rockelstad. Den nyanställde var Herman Göring, krigshjälte i Tyskland, bärare av Pour Le Merite och chef under krigets slutskede för den berömda och fruktade Luftcircus von Richthofen. I det täta snöfallet flög de lågt och följde stambanan söder ut till Sparreholm där Göring svängde rakt söder ut ner till Rockelstad. Där han landade på den igenfrusna isen strax norr om slottet.
Göring blev inbjuden att övernatta till vilket han tackade ja. Efter att fräschat upp sig satte sig värden och hans gäst framför brasan där han en stund senare för första gången mötte Carin von Kantsow. Det blev kärlek vid första mötet.

Förhållandet ledde efterhand till en mindre skandal och slutade med att Carin bröt med sin man. Skilsmässan ägde rum 1922. Paret hade en tioårig som stannade hos sin far. Carin följde med Göring till Tyskland och ett osäkert öde. Det gifte sig 1923. Då hade Göring redan kommit i kontakt med Hitler och nationalsocialismen som stämde väl med hans egna idéer. Carin led av ett svagt hjärta och dog av hjärtsvikt på ett hotell under ett besök i Stockholm 1931 i samband med begravningen av hennes mor. Hon begravdes på Lovö kyrka strax utanför Stockholm. Tre år senare, 1934 lät Göring med familjens tillstånd flytta kvarlevorna till Tyskland och en ny begravning ägde rum med närvaro att tredje rikets toppar i en krypta som Göring låtit uppföra på Carinhall. I februari 1945 beordrade Göring att Carinhall skulle förstöras vilket utfördes av en fältarbetspluton från Luftvaffe samma månad.
Efter krigsslutet 1945 blev den svenska prästen i Berlin kontaktad av skogvaktaren på Carinhall som berättade att Carins kvarlevor överlevt sprängningen av husen och bad att dessa skulle omhändertas, vilket skedde. Dessa kremerades och en ny begravning ägde rum 1951 för andra gången på Lovö kyrka som är belägen på en del av Lovön där ännu ett lantligt lugn råder.
Det är en vacker liten stenkyrka omgiven av höga träd som sommartid kastar en behaglig skugga på den lilla kyrkogården. Här är storstaden ännu avlägsen. Hon fick en liten gravsten i mitten av kyrkogården med inskriptionen ”Carin Fock 1888-1931”. På hösten 1999 läste jag om Carins öde och beslutade mig för att besöka hennes grav. En vacker höstdag körde jag min Tiger som är min andra Ducati, ut till kyrkan på Lovö där trädens löv lyste gula i höstsolen. Jag fann efter ett visst letande graven. Stannade en stund och funderade över hennes öde innan jag kickade igång min Tiger och for vidare.

Decennier efter Carins tredje begravning fann man 1991 en zinkkista med ett skelett på Carinhall som omhändertogs och sparades i avvaktan på att man skulle kunna identifiera kvarlevorna. Vi den tiden fanns ingen metod som kunde användas med framgång. Det skulle dröja ända till 2012 som man genomförde en DNA analys av DNA från skelettet i zinkkistan och DNA från Carins son, Thomas von Kantsow som hon fått i sitt första äktenskap. Analysen kunde belägga att det verkligen var kvarlevorna från Carin Göring som låg i zinkkistan. Nu ägde en tredje begravning rum på Lovö kyrka och för Carins del den fjärde.

Jag visste inget om denna händelse när jag fick ett infall att åter en vacker höstdag 2013 stannade med min Tiger vid kyrkogården för att ännu en gång bese Carins grav. Den här gången kunde jag inte finna den på den plats som jag besökt femton år tidigare. Jag letade emellertid vidare och fann tillslut två stora sandstens färjade gravstenar invid Kyrkans södra vägg. Den ena var von Kantzows familjegrav, Den andra bar inskriptionen ”Carin Göring” 1888-1931 och var alldeles ny.

 

Carin var en flitig brevskrivare. Hon skrev ofta till sin mamma som var en av de som hon under tjugotalet hade regelbunden kontakt med hemma i Sverige. På grund av skandalen efter skilsmässan blev hon i det närmaste utfryst från umgänget i Sverige. Genom hennes brev framgår att hon var politiskt intresserad och väl insatt i den politiska processen i Tyskland. Hennes sympatier var otvetydigt på nazismens sida. Hon blev också en framträdande gestalt i rörelsen under kampåren så långt nu en kvinna kunde spela en offentlig roll i denna. Hitler själv gick i spetsen tillsammans med Göring i processionen vi gravsättningen på Carinhall 1934. Av breven och den sorg som Görings visade vid hennes död kan man förstå att det var ett lyckligt äktenskap. Hon var en varm person och hade karisma men hon var nazist och antisemit och värmen i hennes person gällde bara de som var utvalda. Valet hon gör 1920 och förälskelsen förde henne in i sammanhang som de av oss med liberala värderingen inte vill vara förknippade med men som då var svåra att förutse. Hon efterlämnade sin on som en forskare beskriver som ”den mest olyckliga människa som jag har mött”. Thomas von Kantsow begick självmord 61 år gammal, i Stockholm den 27 maj 1973.

Mitt letande efter infarten till Carinhall pågick i nästan två timmar. Det var en varm dag med strålande sol men det fanns möjlighet att finna svalka under det stora lummiga träden som växte utmed småvägarna. På grund av felaktiga uppgifter blev lurad att köra västerut där min färd slutade vid en mystisk järngrind som var låst. Från dess stolpar löpte ett metallstängsel. Jag stannade och klev av. Tog av mig skinnställets jacka för att svalka mig. Kunde detta vara infarten till Carinhall? Knappast med den beskrivning som jag läst, stämde inte med det jag såg. Jag tog fram min Ipad och började ännu en gång leta på nätet. Tillslut fann jag Carinhall med hjälp av nya uppgifter på Ipadens karta. Jag drog på mig skinnjackan och skrev in positionen på min GPS. Efter ännu en två bumpiga mil på den usla asfaltsvägen var jag åter vid huvudvägen där jag svängde norr ut. Till slut fann jag infarten. Man fick köra igenom en hussamling och följa en mindre skogsväg ca en kilometer till ruinerna som finns på en höjd belägen mellan två sjöar. Så långt kunde jag se på kartan.

Jag stannade inte långt från det första huset för att ta en plus och hämta krafter för det var nästan trettio graders värme och mycket hett. Då upptäcker jag oljeläckaget det ena gaffelbenet. Det var så pass mycket olja som läckt ut att jag inte ville ge mig in på skogsvägar och mitt humör var därefter. Vad är det för sorts motorcyklar man tillverkar nu för tiden, tänkte jag. Den här har rullat knappt 1 500 mil och båda packboxarna är slut i gaffeln. På min Tiger som nu är över trettio år satte jag på ett bar kvalitets packboxar någon gång i början på nittiotalet som höll i nästan tio tusen mil.

Jag bestämde mig för att linda en trasa om gaffelbenet för att ha kontroll på hur mycket olja som läckte ut och köra till Kiel. Dit jag kom efter 40 mil inkluderande en omväg på tio mil på grund av vägavbrott – utmattad. Nästa kväll stod jag på färjans akterdäck och såg på när vi sakta seglade ut genom den långa inpassagen i hamnen. Kvällssolen lyste på bebyggelsen på den östra stranden och lagom kvällsbris krusade östersjöns vatten. Jag hade haft en härlig semester tur med min Shere Kahn så när som oljeläckaget. Det hade varit roligt att se ruinerna av Görings svulstiga jakt slott.

 

Det är alltid lärorikt att se hur lätt även till synes oövervinnerliga skräckvälden kan störta samman. Tyvärr gäller också motsatsen. För även frihet, humanism och tolerans kan gå samma väg om det inte försvaras mot de mörka krafter som finns i alla samhällen.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Carin_Göring
http://popularhistoria.se/artiklar/carin-goring-nazitysklands-svenska-ikon/
http://www.dn.se/nyheter/sverige/fru-goring-identifierad-och-begravd/
http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0044366