Tillgängliga resurser, konfliktbild men också försvarsviljan blir avgörande för om Sverige får hjälp från Nato. Att välja bort medlemskap innebär en högre risktagning, skriver Lars Ekeman, liberal debattör och tidigare generalsekreterare i Folk och Försvar.

Femtiosju procent av dem som är motståndare till ett svenskt Natomedlemskap tror samtidigt att försvarsalliansen kommer till Sveriges undsättning om behovet uppstår. Av samtliga tillfrågade i en opinionspejling från DN/Ipsos som publicerades i början på januari tror nästan hälften på Nato:s hjälp vid ett krisläge. Men det är mer av klockartro än handfast realism. Svaret är att det beror på.

Frågan har minst två perspektiv. Det ena handlar om resurser. Föreställning om ”Natoarmén” verkar leva i högsta välmåga hos dem som tror på hjälp utan medlemskap. De flesta verkar ta för givet att de resurser som står till Nato:s förfogande är väl övade, sammansatta och beredda till insats. Riktigt så väl är det verkligen inte.

Det andra perspektivet handlar om mjuka faktorer. Avgörande för styrkan i en allians är dess medlemmars förmåga att hålla samman. Det bestäms hur likformigt hotet uppfattas och i vilken grad medlemmarnas politiska intressen sammanfaller.

Slutligen påverkar medborgarnas uppfattning dessa faktorer. Också vad gäller viljan att komma till undsättning finns frågetecken.

”Faktum är att både Nato och Förenta staterna har tillåtit sin nationella säkerhet att bli kapad av Polen och tre baltiska länder vars kollektiva hat för allting som är ryskt, skapar en inneboende spänning. Utplaceringen av Nato:s ’snubbeltrådsstyrkor förvärrar enbart situationen, och kan aldrig avskräcka. Varken London, Paris, Berlin eller Washington bör tillåta att deras större nationella säkerhetsintressen hålls som gisslan. En storkonflikt i Europa mellan Nato och Ryssland får inte bero på beslut som fattas i Warszawa, Riga, Vilnius eller Tallinn.”
Citatet är taget från den amerikanska liberala nättidningen Huffingtonpost och författare är en tidigare amerikansk underrättelseofficer.

Han ser inte något samband mellan de ”större nationella säkerhetsintressena” och de värden som binder samman och utgör själva grunden för Nato. I inledningen till Natostadgan lyfts ju dessa fram som centrala för alliansens existens: strävan till fred, folkens självbestämmanderätt, demokrati, individuell frihet och principen om rättsstaten. Är det betydelselöst? Eller gäller det enbart Europas stormakter och inte Nato:s mindre medlemsstater?

Det är ett synsätt som omvandlat till politisk verklighet skulle urholka tilltron till Nato i allmänhet och i synnerhet till alliansens vilja att undsätta de östra medlemsländerna. Och förstås än mer Sverige och Finland som inte är medlemmar i Nato.

Det visar på betydelsen av sammanhållningen mellan medlemmarna i en allians. Utan solidaritet ingen styrka. Små medlemsstater i Nato – och förstås än mer icke-medlemmarna Sverige och Finland – skulle ha anledning att känna allvarlig oro. Som tur är dock detta inte någon allmän uppfattning. Tyvärr finns dock åtminstone en känd hög företrädare i amerikansk politik med liknande åsikter, president Donald Trump. Och helt ensam är han inte.

Citatet i Huffingtonpost har en kuslig likhet med den europeiska säkerhetspolitiken under 1930 talet, som kulminerade i Münchenuppgörelsen 1938. Sveket i München resulterade i att Tjeckoslovakien tvingades överlämna Sudetområdet till det nazistiska Tyskland. De två demokratiska stormakternas, Frankrike och Storbritannien, undfallenhet gentemot det nazistiska hotet ledde till katastrofen 1939. Fel och misstag kan begås ännu en gång.

1930-talets säkerhetspolitik utgör ett exempel på vad som kan sker när det råder splittring och ledarskap saknas. Varje land såg bara till sitt eget intresse. Det saknades ett ledarskap som hade kunna anföra ett gemensamt motstånd mot den växande fascismen, men de som hade kunnat satte aldrig ner foten.

Efter andra världskrigets slut etablerades dock ett ledarskap. Format av en vilja till gemensamt försvar av de liberala värden som Västvärldens samhällen vilar på. Manifesterad av Nato. Mot det kommunistiska hotet. Mot diktatur, förtryck och godtyckligt rättssystem.

”Varför dö i Danzig?”, skrev den franska neosocialisten, Marcel Déat, den 4 maj 1939 i tidningen L’Œuvre. Han menade att det inte låg i Frankrikes intresse att försvara Polen. Under kriget ingick Déat i sammarbetsfalangen i Vichyfrankrike. I dag återfinner vi president Trump på den politiska skalan till höger om den traditionella konservatismen. Han har sin sympati hos nationalistiska radikaler och identitärer.

Och Trump är inte ensam. I Europa till exempel i Victor Orbans Ungern och i Heinz-Christian Straches Österrike. I Sverige SD.

Samtidigt är motkrafterna betydande. USA förstärker militärt i Europa och truppkontingenterna finns kvar i Baltikum. Och vad gäller Sverige bidrog USA till Aurora 17 och markerade därigenom viljan att stå upp för oss och våra gemensamma värden.

Men det skulle också behövas mer av tyskt ledarskap. Tyskland är centralt för Europas och vår säkerhet – och än mer efter Brexit. Likafullt är stegen försiktiga och trevande. Andra världskriget kastar fortfarande skugga: “Nie wieder Krieg, nie wieder Auschwitz!”

Både i politiken (otillräcklig försvarsförmåga) och i opinionen. Bertelsmann Foundation redovisade 2016 en undersökning som visade att 57 procent svarade nej på frågan om Tyskland borde ställa upp med soldater i händelse av en rysk attack mot Polen eller de baltiska staterna. Endast 31 procent svarade ja.

En majoritet av tyskarna anser alltså inte att man ska ge andra alliansmedlemmar militär hjälp vid ett angrepp. Som bekant förpliktigar inte artikel 5 att stöd och hjälp till andra medlemmar ska vara militär. Den kan ges i andra former. Varje land bestämmer själv.

Tyskarna är inte ensamma. Enligt en undersökning från Pew Research Center är strax över femtio procent av medborgarna i Frankrike och Italien av samma uppfattning. Det är emot militär hjälp om någon av medlemmarna skulle råka in konflikt med Ryssland. Halva befolkningen i Frankrike, Italien och Tyskland.

I Storbritannien och USA är motståndet till militär intervention inte lika starkt. Trettiosju procent i båda länderna är emot militär intervention.

Tillgängliga resurser, konfliktbild men också det som kallas försvarsviljan blir avgörande om hjälpen verkligen kommer från Nato. Vi bör dessutom förstå att det inte är samma Nato som under det kalla kriget utgjorde det dolda fundamentet för vår försvars- och säkerhetspolitik. Det är annat, avsevärt mindre homogent Nato idag. Därför medför en politik utan medlemskap en högre risktagning.

En svensk anslutning skulle bidra till Nato:s sammanhållning, möjliggöra en gemensam försvarsplanering och bli ett handfast bevis på Sveriges vilja att solidariskt ställa upp för försvaret av frihet och demokrati. Och. Det säkerhetspolitiska läget i Östersjön skulle bli mer förutsägbart. Mer stabilt. Det ligger både i Nato:s och vårt intresse.

LARS EKEMAN är liberal debattör och tidigare generalsekreterare i Folk och försvar.
Publicerad på SvD Säkerhetsrådet