Ideologierna dog inte med kommunismens bankrutt 1989. Inte heller tog historien slut. Den nya högern, The New Right, vinner ökat inflytande i Europa. Den beskrivs ofta som populistisk med sitt anspråk på att företräda det riktiga folket mot eliten och med invandring/etnicitet som sin viktigaste fråga. Det är att inte förstå dess idémässiga innehåll. I stort sett alla högerpopulistiska partier i Europa bärs idémässigt upp av idéer som kan hänföras till Den Nya Högern (DNH) .

Den rymmer flera olika tankeriktningar, men alla till höger om traditionell konservatism. DNH är ett ideologiskt alternativ till liberalismen som har vunnit ett allt starkare inflytande i Europa.

Ursprunget till dagens radikalkonservatism kan sökas i tankesmedjan GRECE (Groupment de Recherche et d´Etude Pour la Civilisation Européenne), som bildades av fransmannen Alain de Benoist delvis som ett svar på 1968 års vänsteruppror. GRECE utmärks av en diskussion som är både filosofisk och ideologisk – och bärs upp av en politisk idé som hämtar sin inspiration från fascismen.

Visserligen ska det sägas att kriget (som en essens av nationalismen) och rasbiologin, inte har samma framträdande roll, men betoningen av den nationella och kulturella identitetens betydelse är densamma. Retoriken är dock mer hovsam och anpassad, jämfört med trettiotalets vokabulär.

En gren av rörelsen handlar om att utveckla metoder för att förändra politiken och föra den åt höger. Inspiratören är paradoxalt nog en kommunist och marxistisk filosof, italienaren Antonio Gramsci. I sina anteckningar från tiden i Mussolinis fängelse åren 1929-1935 drar han slutsatsen att det är genom att vinna kampen om ”kulturen” – berättelsen om det som varit, är och ska bli – som den politiska makten kan vinnas och samhället förändras.
Kultur i detta avseende betyder berättelsen om samhället, dess idé och delar, ursprung, myter, traditioner och historia. Det handlar om dagens verklighet och problem, likväl som vägen in i framtiden. Det är detta som formar berättelsen och hur den enligt DNH leder till omvärdering av de värden som bär upp samhället – från liberalismens individualism, universalism och marknad till tradition, nationalism, hierarki, familj och identitet.
Det handlar om att genom kulturpåverkan vrida perspektiven i samhällsdiskussionen. Att uthålligt påverka genom tidningar, radio, teve, på sociala medier och i böcker, men även genom museer, film, och övrig konst. Att låta staten blir fostrande. Allt med en (påstådd) folkgemenskap i fokus. Allt i strid med liberala grundläggande värden där tilltron till statens neutralitet och individens förmåga att skapa sina egna värden i respekt för andra individer, är en av det mest centrala.

Kritiken från DNH mot den liberala postmoderna världen är kompromisslös. Den anses ha inneburit en nivellering av livskvalité och ha skapat brist på mål och mening – ett slags nihilism. Europas civilisation och kultur har eroderats, menar man. Man vänder sig emot universalism, globalisering och den konsumistiska, extremt individualiserade livsstil som detta ger upphov till. Marknaden och penningens makt står över andliga värden. Internet och datorer skapar en fragmentiserad uppfattning om verkligheten.
Det har eroderat kunskap om det förflutna, historien,t. Människan saknar därmed medel att kunna förstå tillvaron och förmåga att göra rätt val för framtiden. Därför är det statens ansvar att inordna individen i en gemenskap och skapa sammanhang.
Konsekvensen är att individen ska underordnas staten och dess idé. Medborgarna ska fostras i att acceptera värdet av tradition och gemensam identitet. Samhället ska förändras i en mer hierarkisk, traditionell och i förlängningen, auktoritär riktning. Som i Polen eller Ungern. Eller för den delen, i Ryssland.

DNH utvecklar sin diskurs och växer stadigt i form av politiska filosofer, kulturskribenter, journalister, och politiska partier. I Sverige ryms SD inom idérörelsen. Även om partiet vill beskriva sig som socialkonservativt, framträder släktskapet tydligt i deras principprogram, där det till exempel slås fast att partiet:

”inte helt kan förbigå ordet ’folk’ i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”.

Sverigedemokraterna ser ”nationalismen som det enskilt viktigaste verktyget i arbetet med att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet” och ”i statens kärnuppgifter ingår värnandet av nationens historiska arv och kulturella särart”.
Det är också mot den bakgrunden som SD:s motstånd mot svenskt Nato-samarbete ska ses, liksom det programfästa målet att säga upp Sveriges medlemskap i EU.

Att Alt-right och Steve Bannon har gjort entré på den europeiska scenen understryker allvaret i utmaningen från de högerextrema. Det understryker också en allvarlig begrundan i varför DNH:s analys av de problem som möter nutidsmänniskan uppenbarligen träffar så många. Kort sagt, en begrundan över Europa som det blivit och hur vi kan förändra det för möjliggöra att de som nu känner främlingskap ska bli mer hemmastadda i ett fortsatt liberalt och demokratiskt Europa.

LARS EKEMAN är liberal debattör och tidigare generalsekreterare för Folk och Försvar.

Publicerad på SvD Säkerhetsrådet