(Ducatibladet årg 2 nr 1)

Då var det dags igen. Att skrapa bort märket menar jag. Det är trist. Utanför är det höst. Man står i garaget och funderar på den säsong som har varit. För min egen del blev det inte så många mil i år men de som blev var fantastiska. När sommaren var slut var Darmahn ännu knappt inkörd efter en total renovering av motorn vintern 1983/1984. Men som en god vän sade, så är det inte kvantiteten i det som man gör utan kvaliteten som räknas.

Renoveringen var ett kapitel för sig. Det började med ett tänkt byte av kickaxeln och slutade med ett isärpressat vevparti med nya vevstakslager. Och det var en ganska nervös ägare som en solig majdag trampade ner kicken och i sitt stilla sinne tänkte; -Den startar aldrig. Mycket riktigt den startade inte för kicken fastnade längst ner och gick inte att rubba. Ägaren lommade hem, fylld av dystra tankar. Han återkom på morgonen nästa dag bara för att upptäcka att kicken fungerade sannolikt på grund av att bussningarna hade fått lite välbehövlig olja under natten. Nästa prövning var kamdrivningen som var felställd. Men när den var tillrättad så hördes det välbekanta mullret redan efter andra kicken.

Men åter till själva säsongen. För min egen del blev den ovanligt lyckad. Inget krångel inget onödigt meckande ingen onormal bensinförbrukning inget eller rättare sagt nästan inget regn de få mil som jag körde. Det var min fjärde sommar med Ducati och den andra som var helt krångelfri.

Med en kväljning minns jag den första, 1981. Brända och felaktigt shimsade ventiler. Konstiga puffande från motorn därför att det var fel luftskruvar som var monterade och som kronan på verket en sprucken bakfälg en regnig kväll i augusti någonstans i Småland långt, långt hemifrån. För€några dagar rubbades min tillit till Ducati vilket materialiserade sig i form av en annons i Bike under rubriken till salu. Men jag ångrade mig snart och hade fullt sjå att förklara för alla som ringde att cykeln inte Längre var till salu- Det är inte svårt att sälja en Ducati.

Min andra säsong, 1982, blev kanske den allra bästa sommaren som jag har upplevt i sadeln på en motorcykel. Jag mins den som ett evigt solsken under vilket jag hann avverka 700 mil innan det första regnet föll.

Vi åkte till Öland och åt helgrillat får på Larmet och Grisen och fortsatte sedan till Västkusten och Smögen där vattnet både var saltare, grönare och friskare. Och sen den långa turen i Frankrike där vi var tillräckligt rika för att kosta på oss hotellrum. Hela tiden gick Ducatin som en klocka. Kan man begära ner?

Säsong nummer tre, det var 1983, blev ett totalfiasko. Under vintern tog jag bort elstarten. För mig är en motorcykel något som man kickar igång. Elstart har jag alltid förknippat med Zen och hans anhang ända sedan den gång jag såg min första Honda 250 som var försedd med elstart. Det var någon gång i slutet på sextiotalet. Herregud, då tyckte jag för ett ögonblick att det var tufft.

Som sagt blev säsongen 1983 dålig. En av tändförställningsboxarna gick sönder med en bensinförbrukning runt 0.70 milen som resultat. Innan jag kom på felet hade nästan hela sommaren gått. Splainsen på kickaxeln tuggades sönder av de ständiga bakslagen. Också ett resultat av den trasiga tändboxen. Riktigt fundersam blev jag när ett av bakslagen spräckte min trätoffel i två delar. Under vintern beslöt jag mig för att sära på motorn och byta ut kickaxeln. Det blev inte bara den som blev bytt visade det sig när allt var klart. För både kolvar och ventiler visade sig vara mogna för att bytas tillsammans med ram- och vevstakslager. Växellådan var slarvigt shimsad. Samma sak visade det sig vara med vinkeldreven till kamdrivningen som satt i spänn mot varandra. Efter mycket pillande fick jag allt rätt. Som vanligt fanns allt som jag skulle ha på Mc-huset. Som Ducatiägare är man bortskämd.

Men det var egentligen den senaste säsongen, 1984, som jag hade i tankarna när jag stod där i garaget med det bortskrapade märket i handen. Den bjöd på många kickar och kanske en riktigt stor. En kick är en särskild upplevelse. Ni känner säkert igen er. Vägen är torr och fin, lagom kurvig, få bilar och solen skiner och luften är nästan stilla och just då tycker man att cykeln går helt perfekt. Plötsligt öppnar sig landskapet, gröna fält omgivna av lummiga skogar med hussamlingar som gonar sig i förmiddagssolen och man vet att man ska köra motorcykel hela dagen. Det är då som man får en kick.

En av dessa inträffade då jag och Aimo nådde högsta delen av Söderåsen i Skåne en vacker kväll i mitten på juli. Jag nästan baxnade. Vilken utsikt och till på köpet gratis. Dessförinnan hade jag fått en annan kick då jag såg Aimos senaste akvareller, med det är en annan historia, Sedan rullade vi nerför åsen med solen i ryggen, längs många kurvor och under stora bokar som stod utmed vägen och kastade sina skuggor på asfalten och Aimos röda Laverda stod sig helt perfekt mot allt det gröna. För att inte tala om sången. Finns det någon trecylindrig motorcykel som låter bättre? Det skulle antagligen vara en gammal Trident. Märk väl att jag talar om tre cylindrar. För inget går upp mot mullret från ett par 105:or Contis på en Ducati.

Vi åkte vidare på små smala asfaltsvägar längs Söderåsens fot och kom till slut till Spångens Gästgiveri i Ljungbyhed. Där mina föräldrar firade bröllopsnatt på fyrtiotalet strax efter det att kriget var slut. Då motorcyklarna hette Triumph, BSA, Matcheles eller lystrade till det magiskt klingande namnet Vincent. Men stället är kanske mer berömt efter filmen ”Kalle på Spången” med Edvard Persson i huvudrollen. Filmen spelades in i slutet av trettiotalet då en av mina morbröder var välbeställd ägare till affären som fortfarande ligger på andra sidan gatan mitt emot Gästgiveriet och som tjänade stora pengar på den förhöjda omsättningen som filmgänget åstadkom. Bakom disken fanns min mamma som då var 17 år.

Vi drack kaffe och blev 70 kronor fattigare och åkte vidare norrut med de sista resterna av kvällssolen i ryggen. Vi blev omkörda i hög fart av något blått i sadeln på något rött som naturligtvis både var läckrare, vackrare och framförallt mycket bättre på att köra motorcykel än oss två. Eller…?

 Vi sa adjö på en damig trist del av E4:an strax söder om Markaryd. Aimo tog en bild och försvann på sin röda Laverda mot Helsingborg. Jag stod kvar en stund och lyssnade till det bortdöende ljudet. Sedan for jag i sakta mak väster ut längs med den slingrande lilla vägen som går utmed foten av Hallandsås. Det var en stilla kväll, i solnedgången. Efter en stund såg jag det blå havet.