Jag skrev den här berättelsen i maj 1977. Det var året efter min resa till Dubrovnik och Sarajevo i juni 1976. Det var en säregen och speciell resa fylld av motsatser och den lämnade ett bestående intryck. Sarajevo fastnade i mitt minne. Under alla år har jag burit med mig mina intryck från de dagar som jag var där.

Vad jag föga anade var att jag längre fram i mitt liv ännu en gång skulles sammanlänkas med Bosnien och Herzegovina. Jag skull återse Sarajevo i juni 1995. Jag tjänstgjorde då som operationsofficer på Försvarsstaben och hade ansvaret för handlägga frågor som rörde Sveriges deltagande i UNPROFOR (United Nations Protection Force)  Jag landade i juli 1994 tillsammans med Försvarsmaktens operationsledare i ett gammalt Sovjetiskt transportflygplan på Sarajevos internationella flygplats. På andra sidan flygfältet låg den Serbiska ställningarna som vi bara kunde ana när vi lämnade flygplanet iförda skottsäkra västar och sprang mot terminalen som delvis var täckt med sandsäckar.

Det Sarajevo som jag hade besökt som ung man på sommaren 1976 och som lämnade ett så bestående intryck fanns inte längre kvar. National biblioteket och Rådhuset som jag då beundrat för dess arkitektur, var sönderskjutna och nedbrunna och Princips museum där jag tillbringade en god stund i mina försök att förstå händelserna 1914, fanns inte heller kvar.

Den fascinerande stad där öst och väst möttes var sönderbruten och förstörd av det krig som pågått sedan april 1992. Jag kom att ägna fem år av mitt liv åt kriget i det forna Jugoslavien. Det var först då som jag förstod klyftan mellan de olika befolkningsgrupperna. Särskilt den mellan serber och kroater om vilket vi hade talat om den där kvällen och natten i lägenheten i Sarajevo där jag var inneboende. Jag förstod det inte då. Det var först när kriget bröt ut och jag blev involverad i hela dess tragedi som jag började förstå. Jag är tacksam att jag hann uppleva Sarajevo som det än gång var och det bekräftar att vi aldrig kan uppleva samma sak två gånger.

 

Dagar i Sarajevo (juni 1976) 

Skälet till att jag reste till Sarajevo var ilskan över min egen feghet. Beroende på denna gick jag miste om något som kanske hade kunnat ge ännu mer. Alltsammans började den eftermiddag som jag och det övriga rese sällskapet satt på en utomhusservering i Dubrovnik och väntade på att reseledaren skulle ordna fram de rum som resebyrån glömt att beställa.

Serveringen var belägen på en terrass med utsikt över havet och den gamla staden i Dubrovnik. För att skydda gästerna mot solen hade man spänt upp ett tygtak och under och under dess skugga var det svalt och skönt och svalkan förstärktes av brisen som kom från havet.

Väntan kom att utsträckas över hela förmiddagen men det gjorde i och för sig ingenting, det var rogivande att sitta och prata med de två andra vid mitt bord och samtidig betrakta människorna som jäktade eller flanerade förbi beroende på om de var turister eller jugoslaver och då och då ta en klunk av det svala vita vinet.

Mitt sällskap bestod av två män olika som natt och dag och så jag någonstans mitt emellan. Den ene var svensk ingenjör, ca- 4-5 år gammal och ungkarl. Hos honom lyste enformigheten igenom som blir resultatet av ett ensamt liv om man inte vågar göra någonting åt det. Det fanns inte mycket kvar av den friskhet som kanske en gång hade funnits och alltsammans hade utmynnat i en försiktig men ordnad och trygg tillvaro utan några större höjder av lycka eller upplevelser men å andra sidan inte heller av motsatsen. Det respektabla och normala hade blivit det viktigaste. Allt det där visste jag naturligtvis ingenting om men fantasin hjälper i de fall man inte vet.

Den andre vid mitt bord var lång och smal. Ansiktet var ganska litet: Håret var lockigt och kortklippt. Ögonen var så mörka att om man mötte honom på gatan skulle dra slutsatsen att han inte var skandinav. Han var klädd i ett par jeans och en kavaj med smala omoderna slag vilket gav ett intryck av att han struntade blankt i hur han var klädd, Gregö var ungrare men levde i Sverige och hade svenskt medborgarskap. År196l hade han med risk för livet tagit sig över gränsen till Österrike och tillbringat ett par månader i ett Österrikiskt flyktingläger i väntan på att få fortsätta till Sverige, När jag frågade varför han hade flytt svarade han med den säkerhet som en människa får av en upplevelse som han vet ingen riktigt kan förstå om han inte själv upplevt något liknande.

– Vad tror du egentligen, sade han på sin knaggliga svenska. – Varför flyr man om det inte är så att man måste? Jag blev ganska stukad och började diskutera möjligheterna av att hyra en båt med ingenjören som började berätta om utflykter i den svenska skärgården med sin motorbåt. Så småningom tystnade ingenjören och det blev tyst vid bordet. – Vågar du egentligen resa hit? Frågade jag Gregö, är det inte risk för att du blir arresterad? – Nej inte nu längre sedan jag fått svenskt pass. Dessutom har Jugoslavien inget utlämningsavtal med Ungern. – Så du har kommit hit för att bada och sola och ha, det skönt? – Ja på sätt och vis. – Hur då? – Det här är enda” möjligheten för mig att träffa mina föräldrar, sade Gregö och tittade prövande på mig, och fortsatte. – Jag ser fram emot det, det är första gången sedan jag flydde. – Har du inte haft någon kontakt sedan dess? Frågade jag. – Inte personligen men vi har kunnat brevväxla sporadiskt. – Det är verkligen en hemsk historia den här mellan öst och väst, inflikade ingenjören. – Men breven då, lägger inte staten beslag på dessa om de ser att de är adresserade till en flykting? Frågade jag. – Min far eller någon annan reser över gränsen och postar dem där. – Vilken gräns? – Den mellan Jugoslavien och Ungern. Det är där uppe jag ska träffa mina föräldrar.

Det blev plötsligt overkligt. Solskenet det blå havet och alla. Glada turister av vilka några redan var präktigt på lyran. Här på den skuggiga terrassen och bland borden med de rutiga dukarna fanns tragedin mellan öst och väst levande och koncentrerad i ett nötskal till en enda individ.

Gregö 37 år gammal och som hade kommit till världen i feI land i fel tid och i fel samhälle. Ett samhälle som inte accepterade att han ville leva och tänka på ett annat sätt än vad systemet ansåg vara riktigt. Där individen till förmån för kollektivet förnekas rätten att vara just individ. Är ideologin och iden så viktigt att man måste tvinga en människa att leva i ett annat land och tala ett annat språk och utan möjlighet att träffa sina föräldrar under 15 års tid? Och efter 15 år kan mycket vara försent.

– Hur tänker du ta dig dit? Sade jag. – Med buss. Vill du följa med? Det är tråkigt att resa ensam.

Vågar jag det, tänkte jag. Jag vet ju inte vem han är och risken finns att man blir inblandat i något otrevligt. Dessutom kanske jag inte hinner tillbaka i tid till hemresan.

Men där bakom hörnet fanns det jag egentligen ville. Att komma bort från dessa solbadande och nöjeslystna människor. Att resa ifrån detta Dubrovnik där de välordnade och tråkiga barerna och restaurangerna skyltade med lockande reklam om spännande underhållning och hålligång. Där man oftast hade lika tråkigt som det såg ut att vara roligt. Att resa, bort och försöka upptäcka. det verkliga Jugoslavien som måste finnas bakom turistfasaderna. Nu fanns chansen där kastad av en lycklig slump i form av Gregö med utsikten att resa, se, och uppleva och lockelsen att lära känna en intressant människa. Det var bara att ta steget För Gregö var ingen dussinmänniska som slagit sig till ro. Han var jazzmusiker och brukade spela på Stampen i Stockholm, hade Iäst en mängd böcker och skrev och talade flytande fyra språk. Dessutom hade han rest mycket och hade besökt nästan alla västeuropeiska länder.

– Du måste ta chansen tänkte jag -Det skulle vara trevligt, sade jag, men jag vill ha tag på ett rum först. – Det kan vi ordna när vi kommer hit igen. Bussen går kockan två.

Vi blev avbrutna, av reseledaren som nu äntligen lyckats ordna rum till halva sällskapet.

– Jag har ett hotell med plats för fyra, sade han, vänd till mig och tre andra och sa därefter till Gregö: –Du, kanske kan vänta och kontakta mig när du kommer tillbaka? Vilket Gregö inte hade något emot. – Här är adresser, sade reseledaren till oss andra ta en bil dit och glöm inte att det är information på restaurang Jadran klockan nio ikväll.

Gregö beslöt att åka med oss andra till busstationen då det återstod bara en timme innan hans buss skulle gå. På vägen dit föreslog jag Gregö att han skulle ringa till mig på hotellet. – Tror du själv på det, sade han”

Nej tänkte jag. Det är bara ett sätt att skjuta up beslutet tills det är försent och under tiden inbilla sig själv att man fortfarande kan välja. Vid busstationen steg Gregö av. Det sista jag såg av honom när han vandrade bort mot de väntande bussarna var hans slitna, omoderna kavaj och den skamfilade resväskan som han bar i högra handen. Han ringde aldrig.

Jag var arg på mig själv över min feghet och obeslutsamhet och beslöt i samma stund som Gregö lämnade taxin att på egen hand resa till Sarajevo.

2

Jag åkte på tisdag förmiddag. Bussen var överraskande nog modern och försedd, med luftkonditionering men var trots denna så varm att svetten snart började rinna. Det var en underbar resa. Vid kusten där solen ständigt lyste var allt sönderbränt och brunt och den enda växtlighet som fanns var torra buskar och enstaka dungar av träd som förde en ständig kamp mot den brinnande solen. Längre in i landet blev klimatet efterhand annorlunda. Vi åkte djupt nere i dalgångarna varifrån man knappt kunde se krönet på de branta bergssluttningarna ibland gick vägen fram nästan uppe på krönen eller var insprängd halvvägs upp på sluttningen och man kunde se flodens gröna forsande vatten som rann längst nere i dalgången. Nu blev efterhand träden gröna och friska av vinden solen och regnet. Det kändes som om något av denna friskhet nådde mig själv och man kände sig lätt och fri. Man känner sig nästan alltid fri på resor. Det finns ingenting att oroa sig för. Man kan inte göra något eller påverka sin situation och man kan inte göra någonting åt de problem som kanske väntar vid resans mål, utan att kanske möjligen tänka att man inte behöver bry sig om dem. Men nästan alltid tänker man på något annat.

När man reser är man trygg och säker. Det finns hela tiden nya saker att se samtidigt som man kan tänka utan att ha dåligt samvete för saker som man borde göra av det enkla skälet att man inte kan. Jag njöt och kände mig fri och lycklig. Jag tyckte om den vita asfaltsvägen med dess knottriga beläggning av små runda stenar. Jag tyckte om de trädbeväxta branta, sluttningarna med den gröna friska grönskan och de brutala, branta klipporna som stupade ned mot floden djupt där nere. Jag fantiserade om den lilla grusvägen som var insprängd i sluttningen strax ovanför floden, hur många människor hade inte vandrat eller ridit fram på den, lyckliga och olyckliga, fria eller ofria på väg till och från Dubrovnik på den tiden då Dubrovnik var en fri handelsstad med eget styre och försåg turkarna med. eftertraktade varor, en liten fläck av västerländsk kultur och kristna värderingar i den turkiska världen. På den vägen hade man fraktat dessa varor efter häst och vagn och svettats och svurit i den brännande solen lidit under de turkiska herrarna och blivit bestulna av kringströvande banditer. Här hade de turkiska janitscharerna ridit fram på sina bestraffnings expeditioner med krokiga sablar hängande vid sadlarna. I maj 1941 hade det kommit en annan sorts soldater på väg för att ockupera kusten och på den hade Titos partisaner kämpat för att för att stänga trafiken tiII och från kusten. Jag blev nyfiken på den söta fickan som satt längst bak i bussen, två platser från mig och som såg så, olycklig ut med två sorgsna bruna ögon men som bara svarade enstavigt på det som jag: frågade om. Kanske förstod hon inte engelska eller så ville hon inte svara. Att resa ger illusionen av frihet och trygg säkerhet om att inte kunna göra någonting förr än man är framme och egentligen finns det ju ingen anledning att oroa sig för de problem som kan uppstå. Att resa är nya idéer, tankar och avkoppling men också skjortor med mörka svettfläckar och vitlöksdoft från grannen bredvid och bondkvinnor i huckle och grova kläder. Det är också ensamhet och få eller inga bindningar med människorna runt omkring som när som helst kan stiga av och man ser dem aldrig mer. Trots att man kanske talat med dem och diskuterat många intressanta ämnen och börjat tycka om dem och skulle vilja lära känna dem bättre. Då känns det ibland som om man förlorat och gått miste om något.

3

Sarajevo är för mig framför allt Jolos stad. Han besökte Sarajevo någon gång i början av sextiotalet för att samla fakta och intryck till sin bok 1914. Men Sarajevo är också den heta sommaren 1914, Frans Ferdinand och Sophie Chotek. Här koncentreras alla nationella stridigheter och trätor mellan serber, kroater, dalmatiner och tyskar och som fick utlopp efter allt pratande och skrivande i en enda konkret handling utförd av en ung man som trodde på allt som sades och skrevs. Den 28 juni två skott och två människor som dog. Alltsammans ekade likt en jättelik åskknall ut över Europa och spred, sig via telegrafer, per expressbrev och skreks ut i svarta rubriker på tidningarnas löpsedlar och fick människorna att känna skräck ånger eller lycka beroende på vilken inställning de hade till tidens problem.

– Någon idiotisk händelse på Balkan kommer säkert att bli orsaken till nästa krig, hade, Bismarck sagt efter Fransk-Tyska kriget 1871. Han fick alldeles rätt, Jolo skriver i sin bok ”att vi lever i bannet av kriget som följde på Princips mord. Det andra världskriget utgick ur det första. Vi lever för ögonblicket i följderna av det andra. Ingenting i vår värld skulle vara som det är om det inte vore för det första världskriget. Vi kan inte vara säkra på att det skulle ha kommit om inte Princip skjutit ärkehertigen och hans hustru. Vi kan bara vara säkra på att det hände.” Och jag tror att han har rätt.

Jag blev återförd till verkligheten av att damen i biljettkassan stängde luckan och meddelade att det var kafferast. Den långa raden bakom mig protesterade ilsket. Bredvid mig stod en pojke, 15-16 år gammal.

– Vad menas med detta, försökte jag på engelska. Han log och s1og ut med händerna, Ich nicht versthen, sade han. – Kan du ingen engelska, försökte jag igen, –Bara liter, kom det efter en stund. Efter ett tag kunde vi samtala rätt bra på engelska. Han hjälpte mig att köpa returbiljett och förklarade att jag hade tur. Det var en av de sista biljetterna som fanns kvar till den bussen. Jag berättade att jag tänkte bo på hotell Bristol och frågade om han visste var det låg. – Jag ska följa. dig dit, sade han Jag blev glad och ville betala biljetten till den gamla gröna spårvagnen som gick från bussterminalen men han log och ruskade på huvudet.

Varken hotell Bristol eller något av de andra hotellen hade några rum lediga och jag började känna mig nervös. Till slut förde han mig till turistbyrån där jag lättad förklarade min situation för en dam som talade engelska. Hon erbjöd mig ett privatrum i närheten vilket jag accepterade. Han följde mig hela vägen dit och sade några ord till kvinnan som öppnade till lägenheten där jag skulle bo och vände sig till mig för att säga adjö.

– Jag har förklarat att det är du som skall bo här, sade han och sträckte fram handen till avsked. – Adjö min vän du har verkligen varit bussig, kan jag inte få bjuda dig på middag i kväll? – Nej jag måste äta med mina föräldrar. De är nog redan oroliga.

Han log sitt leende, vinkade och försvann nerför den skamfilade trappan. Kvinnan som hade öppnat dörren var liten och knubbig och hade ett ansikte fullt av rynkor som blev ännu fler när hon log, något som hon hade lätt för att göra upptäckte jag sedan. Hon tecknade åt mig att stiga in. Lägenheten hade säkert en gång i värden varit ett hem för en välsituerad borgerlig familj. Den var hög i tak med slitna tapeter: på väggarna. Golvet var täckt av en matta i syntetmaterial. Rummet som jag kom in i var möblerat med en sliten soffa och två lika slitna fåtöljer. Längs ena väggen stod ett stort skåp

Men vad gör det tänkte jag och fick dåligt, samvete av vad .jag nyss tänkt, det är väl trots allt människorna som räknas. Kanske de här har ett bättre sätt att leva än vad vi har hemma. Vad, spelar det egentligen för roll om möblerna är slitna och tapeterna trasiga. Lösningen på tillvarons problem finns inte att söka där fast så många, tror det.

Jag blev lämnad ensam, på mitt rum. Det var alltså, här i, denna stad en varm och het dag i juli 1914, då solen brände och hettade upp de stenlagda, gatorna som alltsammans började. Vilka levde här då, den här lägenheten? Hur såg de ut? Vad kände de? Kanske var det en officer vid Sarajevos garnison som levde här med sin familj? Sarajevo var då liksom nu en militärstad. Hur reagerade de och vad kände de under den svara söndagen 1914? Hade de någon aning om vilka konsekvenser som dessa ekande revolverskott skulle medföra?

Fantasier tänkte, jag. Vad tjänar det till, att tänka på allt det där? Det är dött och passerat och det är troligtvis inte många som här som ägnar det en tanke. Till vad nytta tjänar det till att gräva i det förflutna? Varför inte besöka nattklubbarna, dricka vin dansa och försöka ha lite roligt? Men ändå, det förflutna är nyckeln till vår samtid och hjälper oss att skönja den osäkra framtiden och det förflutnas misstag får inte upprepas, såsom det gjort så många gånger förut. Det finns inga flera chanser inga flera alternativ. 1914 den svarta bilen och, Frans Ferdinands blodiga vapenrock som jag sett på Arsenalen i Wien fanns kvar. Hur kunde det hända?

En enkel handling av en vilsen ung man och världen störtades in i sin ditintills största katastrof. Kan verkligen en enda individuell handling sådana fruktansvärda konsekvenser och, innebära så mycket för så många eller hade kriget kommit i alla fall? Fanns det som ett inkapslat gift i tiden? Där någon bara behövde ha sönder kapseln för att det med blixtens hastighet skulle sprida sig över Europa?

– En fruktansvärd mängd av om hopar sig, hade Winston Churchill sagt. Och av dessa finns en oändlig mängd kvar. Vad hade hänt om Princip inte hade skjutit. Vad hade hänt om Greve Harrach hade stått bilens högra sida istället för som han gjorde på, dess vänstra fotsteg? Vad hade hänt om? Frågorna, precis som Jolo skriver, går aldrig att få något svar på.

På kvällen gick jag ut för att äta middag och för att försöka skingra den känslan av isolering och ensamhet som jag fått på rummet. Gatorna var fulla av människor. Gamla män i fez, soldater med sina flickor, gifta par som promenerade arm i arm. Gatuförsäljare som tigande stod och väntade på att någon skulle stanna och köpa av deras varor krigsinvalider som satt på bänkarna och stirrade framför sig med tomma ögon och nästan alla rörde sig i en jämn ström längs gatans trottoar. Kvällen var ljummen och fuktig och mättad av dofter från parkerna och träden som fanns längs med trottoaren. Skymningen hade börjat och gatlyktorna kastade ett matt ljus över människorna på trottoaren. Var kommer alla dessa människor ifrån, tänkte jag medan jag promenerade i vimlet. Trottoarserveringarna var fulla med människor mest män som satt vid de små borden och rökte och skrattade och diskuterade över en kopp turkiskt kaffe och ett glas konjak samtidigt som de iakttog människorna som passerade revy utanför på trottoaren.

Det blev mörkt och jag försökte förgäves träffa någon att prata med. De flesta trodde nog jag var tysk och tyskar är inte populära. Maj 1941 finns kvar som ett mörkt moln åtminstone hos de som var med då. Tillslut gav Jag upp och beslöt att gå hem och försöka sova bort mitt behov av att tala med någon.

När jag kom hem var lågenheten densamma men det fanns fler personer där. Vid ett bord köket satt kvinnan med det varma leendet och hennes två söner jämnåriga med mig. Jag hälsade och gick in på mitt rum. Ibland är det borta, det som man som behöver för att kunna skapa kontakt och man känner sig hjälplös och orkar inte visa upp det där leendet som kanske behövs för att göra det. Men jag behövde inte vara ensam länge. Det knackade det på min dörr och strax hade jag tagit plats i köket. Plötsligt fanns det människor att tala och skratta med och som bjöd på den obligatoriska Turkska kavan och cognac som smakade stark och frän. Vad är det som gör att man tycker om människor rent av älskar dem och ibland finns bara likgiltighet som om de vore statyer av sten som fanns runt omkring en istället för människor,

Vi talade om Jugoslavien om varför det var så splittrat och varför en del ville skapa en federal stat. De prisade Tito som den som hade skapat det moderna Jugoslavien. Tito var för dem vad de Gaulle hade varit för fransmännen. Men Tito var gammal och de var oroliga för vad som skulle kunna hända när han gick bort. Jag kunde inte hålla med och sa att Tito levde som en kung. På somrarna for han till sin privata ö utanför Dubrovnik. På vintrarna jagade han björn i bergen och lät sig fotograferas tillsammans med sitt byte. Han bodde i ett palats och flög med sitt privata flygplan och hade eleganta limousiner till sitt förfogande. Men det var han värd tyckte de. En sådan man låter folket unna sig sådant. De tyckte verkligen uppriktigt om Tito.

Vi satt i köket vid ett bord med en blå vaxduk. Utanför hade mörkret kommit och vi drack mer Turkska kava och mer cognac och rökte alldeles för många cigaretter och deras mor nickade och log emellanåt sitt varma leende. En Belgier som tillsammans med sin hustru hyrde rummet bredvid mitt kom in och blev också bjuden på Turkska Kava och cognac. Han var en smula berusad och började visa bilder från sin familj och från fester hemma i Bryssel. Han hade varit soldat berättade han och hade slagits mot tyskarna under deras reträtt 1944. En fruktansvärd tid sade han. Han älskade Jugoslavien och reste dit varje sommar med sin familj.

Tidigare hade han alltid haft husvagn med sig men nu hade han köpt en bil som var för fin att dra en husvagn med så därför hade han sålt den. Men bilen hade tyvärr gått sönder konstaterade han, en smula förgrymmad och nu hade han väntat en hel vecka här i Sarajevo på att den skulle bli lagad. Vi talade om det sorgsna i att Jugoslavien var splittrat mellan öst och väst men blev glada över att det trots allt var så lika överallt var man än kommer.

De betraktade Jugoslavien. som en av Europas neutrala stater. Det land där socialismen kommit längst. Där trots de många skyldigheterna fanns ett stort mått av frihet och jag kunde inte säga emot eftersom jag inte visste så mycket om det.

Mannen från Belgien sa att han älskade det Jugoslaviska folket. De var buttra och bryska och ibland svåra att tala med men hade ett hjärta av guld bakom den tvära attityden. Den yngste sonen berättade att han studerade till ingenjör och lärde sig ryska. Nästa termin skulle han resa till Moskva och studera vidare där. Ryska är värdefullt att kunna. om man lever i Jugoslavien, sade han. Men ingen av dem tyckte om Sovjet. Lite frihet och många soldater. De var tacksamma över att Jugoslavien trots allt var oberoende.

– Men ni kan inte göra vad som helst sade jag. Det höll de med om med om, men det kunde man å andra sidan inte heller göra i Sverige. V i talade om mycket mer. Om de gröna kullarna och bergen där det fanns bäckar som man kunde fånga fisk i och som. belgaren hade sett på sina resor under somrarna. Vi talade om den stora slätten på gränsen mot Ungern som han tyckte var alldeles för het och kvalmig. Vi talade om många fler saker som jag har glömt vad det var för något.

Under tiden hade kvällen blivit natt och fönstren med sina gula ljus tvärs över gården hade slocknat ett efter ett och lämnat kvar en tom mörk fasad bakom vilken man hade gått till vila. Belgaren och den yngste brodern och deras mor hade gått och lagt sig och det var bara jag och den äldste brodern som ensamma satt kvar vid. Bordet som från början hade varit rent och snyggt var nu var fullt med ringar efter glasen och kaffemuggarna och där det stod kvar en nästan tom flaska konjak bredvid en överfull askkopp. Vi fortsatte att prata om hans och min vardag och fann att trots det fanns så mycket som skilde oss åt, så hade vi så mycket gemensamt. Han led av samma rastlösa, nervösa energi som jag själv och precis som jag, så kände han att livet låg och väntade bakom nästa gathörn. Det gällde bara att gå de få stegen fram till hörnet. Men samtidigt så visste vi båda. att det var en hägring, en illusion som man kunde leva på endast i vetskapen om att den inte var sann. Därför att när man når hörnet så finns det alltid en, ny gata med ett nytt hörn och gatan har nästan alltid samma trista fasad som den förutvarande. Men ibland kände han precis som jag själv hur man lyftes upp till någonting annat, till någonting bättre och dimman försvann och allt blev kristallklart precis som en solig och frostklar dag om hösten och då man kände det som om man gick på en mycket tunn genomskinlig is och långt där nere kunde skymta den mörka sjöbotten. Konjaken var slut och han reste sig och gick in i rummet bredvid för att hämta en ny flaska. Allt var tyst och stilla som det alltid är då natten är sen och då inga människor finns kvar på gatorna och då den bullrande trafiken tystnat. Då alla sover för att orka med nästa dag. Han kom tillbaka med en ny butelj och slog upp varsin ny konjak till oss båda i de små glasen.

– Jag tycker om dig, sade han på sin knaggliga engelska. – Jag är säker på att vi skulle bli vänner om vi lärde känna varandra. Jag höll med men vi visste båda att det var omöjligt. Det var för långa avstånd och alldeles för lite tid. Och det är nästan alltid så det är. Fragment och små bitar blir kvar och som är det som man tar med sig.

Jag tände en ny cigarett och frågade vad hans far gjorde. – Jag har aldrig träffat min pappa sade han. Han försvann innan jag föddes. – Försvann? – Ja, han reste till Ungern strax innan min yngste bror föddes. Vi hörde aldrig mer ifrån honom. Han är antagligen död nu. – Vad tror du hände? – Jag vet inte. Allt var ju så rörigt då och Stalin levde ju fortfarande. – Min farbror tror att han blev arresterad av ryssarna – Var han politiker? – Nej men det var ju många som försvann på den tiden utan att vara politiker

Vi satt tysta ett tag i det rökiga rummet och kände båda att vi inte orkade prata mer. Ljuset hade slocknat och vi var plötsligt återigen två ensamma människor som utmattade satt mitt emot varandra vid ett alldeles vanligt köksbord. Men den kvällen hade vi ändå haft tillsammans. Han blåste ut ljuset och vi gick lade oss.

4.

Så stod jag äntligen där i det gathörn som fångat Europas intresse en solig och sommardag 1914. Det var svårt att känna något från den tiden. Bilar, spårvagnar, jäktade människor och trafikljusen som fanns i gathörnet. Ingenting av detta hade funnits då. Men ändå bortsett från detta såg jag ungefär samma saker som Princip måste ha sett under de minuter han stod och hängde mot husväggen, besviken över att det första attentatet hade misslyckats. Inte mycket är ändrat sedan den dagen. Liksom jag måste han ha sett solen spela i de gamla träden på andra sidan floden. Kanske även serveringen med de vita borden som skuggades av trädens grenar fanns då? Eller såg han det kanske inte alls? Det var ett ganska anspråkslöst gathörn och skilde sig inte speciellt från många andrar otaliga gathörn som finns i Europas städer. Husen på ömse sidor om gatan var byggda i samma tunga centraleuropeiska stil som de man kan se i Wien med stora grundstenar och fönster placerade högt upp som gör att man känner sig liten och obetydlig. Jag betraktade stenbron som går i en båge över Miljacka. Då hette den Latinska bron i dag bär den hans namn, Princip bron. Just här i detta gathörn stod han och talade med en kamrat om det misslyckade attentatet fortfarande med revolvern i fickan. Frans Ferdinand och Sophie hade bara någon timme tidigare passerat förbi längs floden på väg till rådhuset då en av de sex attentatsmännen kastade en bomb som emellertid studsade på bilens sufflett och ner på gatan där den exploderade och sårade några av åskådarna och en person ur uppvaktningen. Vad hade han känt då han stod invid husväggen. Rädsla, lättnad över att han trots allt stod där, fortfarande fri och med en möjlighet att klara sig opåverkad från alltsammans? Eller var han kanske förbittrad över att som han trodde, att de hade misslyckats, förblindad av det inympade hatet mot Österrikarna. Och ändå återstod bara några minuter. Vem kunde inse att denna enda och på sitt sätt enkla handling skulle leda till så mycket och påverka millioner människors liv. Sorg, invaliditet, sjukdom, död och förlorade bortkastade år, förlorade för alltid för alla de soldater som slogs på fronterna i Europar. De allra flesta var mellan 18 och 20 år gamla och för vilka livet aldrig blev riktigt normalt igen. Hur kunde det ske?

Plötsligt förstod Jag hur Jolo kunde köra mot de röda trafikljusen och nästan krocka med spårvagnen i korsningen som gatan längs floden bildar med Princip bron och dess förlängning in mot staden. Jag tittade ner i trottoaren och på de fotspår som gjutits in i trottoarplattan där Princip ansågs ha stått och mätte det troliga avståndet. Knappt tio meter. Han måste ha kunnat urskilja offrens anletsdrag och kanske till och med mött deras blickar innan skottlossningen började. Precis här, där de ryskbyggda bilarna åker fram och tillbaka hade det skett. Jag kände inga historiens vingsus snarare en känsla av litenhet inför de händelser som blev en följd av attentatet och för den personliga tragedin, både Frans Ferdinand och Sophie var föräldrar. Princip hade en gammal mor.

Världen var inte sig lik när alltsammans var över, precis som den inte var sig lik 1945. Alla de stora orden, som Barbara Tuchman skriver förlorade sin giltighet. ”Och ett högt pris hade erlagts för den vinst som människosläktet hade uppnått i den smärtsamma insikten om sin egen begränsning”. Här hade bilen på väg från rådhuset till sjukhuset kört fel och svängt in på tvärgatan tätt följd av den övriga kortegen. Bilens ägare greve Harrach hade stått på det vänstra fotsteget för att skydda paret mot ytterligare attentat men på fel sida. När man upptäckte misstaget stannade bilen och började backa, Princip behövde bara gå fram ett par steg. Slita fram revolvern och skjuta. Båda levde tillräckligt länge för att veta att båda var träffade ärkehertigen i halsen och Sophie i underlivet. Greve Harrachs bil finns bevarad och står uppställd i Arsenalen i Wien. Strax intill finns inramat det telegram som avgick från krigsdepartementet dagen efter attentatet om att bilen ofördröjligen skulle transporteras till kejsardömets huvudstad. Bilen är stor och svart och man känner sig underlig till mods när man vet att för nära jämt femtio år sedan sköts två människor ihjäl i dess baksäte. Strax bredvid i en monter finns Frans Ferdinands blodiga vapenrock med den trasiga kragknäppningen som adjutanten inte kunde lossa därför att den hade en ny sorts kragknäppning, utan man blev tvingad att skära upp kragen.

Allt det där hände för länge sedan och vad tjänar det egentligen till att tänka på det, tänkte jag för mig själv där jag stod på trottoaren och såg ut mot gatan och kände att solen började bli varm. Men historien har format oss till vad vi är idag och vill vi veta något om oss själva och framför allt försöka undvika att upprepa några av alla de misstag som begått så måste vi veta åtminstone något om det som har lett till att vi är där vi är.

Jag promenerade de få stegen fram till gathörnet och ingången till det museum som finns för Princip och de som var inblandade i händelserna den 28 juni. Det är inte stort och består mest av fotografier och proklamationer om undantagstillstånd och texter om ståndrätt med stora svarta rubriker på två språk, tyska och serbiska. Undertecknade av Oskar Potiorek som var Serbiens guvernör 1914. 1941 fanns det andra proklamationer med samma rubriker och texter fast undertecknade med andra namn. Princip finns fotograferad i sin cell. En ung man ganska liten med rätt stort ansikte och en tunn mustasch som kantar överläppen. Han ser vek och vilsen ut och liknar inte alls sinnebilden av en mördare. Vad hade drivit honom till att göra det som han gjorde? Var det som det påstods, en fanatisk nationalism, inympad av terrororganisationen Svarta Handen som styrdes från Serbien och hade förgreningar långt in i den Serbiska statsapparaten och vars existens och inblandning i attentatet österrikarna bara delvis lyckades klarlägga och förstå? Eller var det en desperat handling för att visa att han inte var så svag som han ser ut att vara på museets fotografi? Vi får aldrig veta. Princip var för ung för att dömas till döden men dog i fängelset i slutet av kriget och det fanns egentligen ingen som kände honom riktigt ordentligt, åtminstone inte någon man känner till. Förutom kanske hans mor som också finns på ett av fotografierna. En svartklädd liten kvinna som sitter ensam vid ett bord och hon är också död sedan många år tillbaka, ensam och glömd.

Jag lämnade den svala tystnaden i museet och gick ut på den bullrande trottoaren för att dricka kaffe vid uteserveringen på andra sidan floden. Solen var varm och luften kvav av fuktigheten och man längtade efter ett uppfriskande regn. Jag stannade vid en kiosk för att köpa cigaretter. Miljacka flöt sakta fram strax intill och det var svalt i skuggan under de lummiga träden. Jag räckte fram en sedel för att betala och mötte flickans blick och såg rätt in i ett par förtvivlade ögon. Jag försökte med ett leende, munnen log men ögonen var lika förtvivlade. Vad kan ha hänt, tänkte jag under tiden som jag tog emot växeln. Så söt men så ledsen eller är bara jag som inbillar mig? På en sådan underbar plats som den här med de höga lummiga träden och floden som flyter strax intill och de höga bergen med sina gröna sluttningar och ovanför den blå himlen så borde ingen behöva var ledsen.

Jag slog mig ner vid ett av de vita borden. Det hade börjat blåsa och vinden susade i trädens grenar. Jag satt och lyssnade till vindsuset, fångad i mina egna tankar och funderingar. Sorg är relativt. Vad en individ upplever som ett stort lidande upplever andra som småsaker. Men gränsen måste gå när man upplever att det liv som man ser fram emot går i bitar. Och åren mellan 1914 och 1918 förstördes mångas framtid. Det vill säga de som överlevde. Det finns fler böcker skrivna om krigets generaler och om det som man kallade slag än om alla de millijoner som kom direkt från skolan och som livet ännu inte börjat för och som aldrig fick se något annat än lera och skyttegravar.

”Denna bok vill varken vara en anklagelse eller en bekännelse. Den vill endast vara ett försök att berätta om en generation som förstördes av kriget, även om den undkom granaterna ”dedicerade Remarque i sin bok, På Västfronten intet nytt. Och han var en av de få som skrev om hur det var och hans lands reaktion på det han skrev var att han drevs i landsflykt av just den generation som upplevde det men som inte lärde sig någonting utav det. I de nazistiska bokbålen strax efter maktövertagandet 1933, var han en av de många författare som fick sina böcker brända

Alla dessa soldater var oskyldiga till det som hände eller var de inte? Var kanske kriget som en del påstår inbyggt i tiden. Ett våldsamt utbrott av den ackumulerad energi som lagrades under årens lopp i det europeiska samhället fram till katastrofen. Kanske var inte kriget ett resultat av en enda bestämd handling och en mängd felaktiga beslut och misstag utan resultatet av en bestämd historisk utveckling. Där skotten i Sarajevo var det som tände den stubin som ingen kunde släcka. Är vår egen tids historia lika förutbestämd? Det finns ingen entydig förklaring i skuldfrågan till krigets utbrott. Morden i Sarajevo utlöste händelsekedjan. Vi kan inte veta vad som hade hänt om de inte hade ägt rum bara vad som hände.

Jag drack mitt kaffer, tände en cigarett och såg upp mot de grönklädda bergen, solen lyste på den friska grönskan. På trottoaren lekte några barn och vid ett bord 1ängre bort slog sig tre soldater ner för att dricka kaffe. Jag rökte färdigt cigaretten. Betalade och gick därifrån ner mot floden.

Jag promenerade längs Miljacka, samma sträcka som Frans Ferdinand och Sophie hade färdats. Där Miljacka böjer av upp mot bergen ligger Sarajevos rådhus som är stort och mycket vackert. Hit hade de kommit nervösa och uppskakade av det första attentatet och blivit mottagna av borgmästaren som trots det som hade hänt läst sitt välkomsttal direkt ur manuskriptet och talat om Sarajevos vänliga och fridsamma medborgare. Den hetsige Frans Ferdinand hade nära nog tappat behärskningen men lugnats av Sophie. Någon timme senare hade båda åtföljda av uppvaktningen gått nerför trappan igen för att ta plats i greve Harrachs väntande bil. Frans Ferdinand ville åka till sjukhuset och besöka de som hade sårats vid attentatet. För säkerhets skull beslöt man att ändra färdvägen och inte åka genom det centrala Sarajevo, på dess huvudgata som ursprungligen hade planerats. Istället bestämde man att köra samma väg tillbaka som man hade kommit, utmed floden. Den enda som inte blev underrättad var greve Harrachs chaufför som trodde att den ursprungliga planen gällde Han blev uppmärksammad på misstaget först då han svängde in på den lilla gatan som leder upp till Sarajevos huvudgata. Han stannade bilen, nästan mitt för Princip där han stod och pratade med sin kamrat och började backa.

Sedan var alltsammans slut.