Den 12 augusti 2020 ”En tur augusti”

Kvällsmörkret och den ljumma luften under infarten till Stockholm kändes nästan som om det var någonstans på kontinenten. Varma augustikvällar då mörkret lagt sig och då bilarnas strålkastare framträder på ett helt annat sätt än de gör tidigare på sommaren. Då vi passerade över Tranebergsbrons högsta punkt ser man fortfarande en litet röd strimma av ljus från den sol som sedan en timma är under horisonten. En hel dag med Shere Kahn har jag bakom mig. Nu är jag trött. Det har nästan blivit femtio mil i sadeln men jag är inte psykiskt trött. Det är orken, det är min kropp som vill ha vila. Själv vill jag fortsätta mot den där mörkröda strimman av ljus. Mot det som är okänt och nytt. Jag vet att det är en illusion för solen kommer inte att orka hålla det mörkröda vid liv länge till. Men tanken att fortsätta köra tjusar mig.

Vi körde hemifrån vid niotiden på morgonen. Passerade vägbygget vid Råcksta. Kö även idag. Jag viker av. Kör backen upp till Blackeberg, eller ”Blackan” som det kallades då jag var ung och körde moppe. Då undvek man gärna dessa trakter. Ner till Bergslagsvägen igen. Krånglar mig förbi en stor vit SUV. Sedan vidare in mot stan. Essingeleden känns idag anständig att köra på och sedan motorväg. Ibland kan jag njuta av det. Men det kräver lagom trafik så att man kan hålla högre fart.

Efter Södertälje försvann många av långtradarna in på E 20 mot Göteborg. Nu går det att ligga i behagliga 140 kilometer i timmen. Mätaren visar nästan 150 men min GPS 140. Det krävs lagom vind som är jämn. Är det för kyttigt blir hastigheter över 130 inte så trevliga med den lilla Variokåpan som jag har. Den är lite för liten men den är snygg. Och, tänker jag, det är ganska bra att den sätter en viss begränsning av farten. Närmar man sig 200 då märker man tydligt att det går mycket fort, åtminstone för mig. Femton kilometer kvar till Nyköping. Skylten blixtrar förbi. Sista milen har vi periodvis legat runt 150. Fart ger energi, lycka och frihet. Kör jag fort, så är det bara på motorväg eller på bana.

Den sista härliga milen in till Nyköping går alltför fort. Följer E4:an till södra delen av stan. Tar av och stannar på Circle K för tankstopp och byte till mörkt visir. Temperaturen har stigit. Den extra tröjan åker av. Tog fram mina svarta favorithandskar med perforerat skinn. Shere Kahn startar snällt. Hur många gånger jag har jag inte kört ut ifrån den här macken. Jag var med hela tiden. Från i början på åttiotalet då den hette Statoil och dessförinnan vill jag minnas att det stod Esso på bensinpumparna. Eller kanske den inte fanns då. Jag minns inte.

Fortsatte gamla E4 över Jönåker i lugnare tempo till Stavsjö. Den vägen är alltid andlöst vacker. Tröttnar aldrig att köra den och tidsförlusten är obetydlig. Körde genom Stavsjö. Det stora hotellet som stått tomt i flera år är ommålat. Kanske var det på väg att öppna igen men i dessa Corona tider är det inte läge att öppna hotell. Kör uppför den lilla backen i slutet av samhället, tar till höger och kör förbi Circle K som öppnade ungefär samtidigt som den sista biten av motorvägen invigdes mellan Norrköping och Nyköping. Vilket år var det? Jag anstränger mig för att komma ihåg. Var det före år 2000 eller efter? Det står still. Åren går, men den lite vemodiga tanken att jag inte kan minnas, försvinner när jag ger gas och farten ökar. Nu är det motorväg ingen. Idag är jag riktigt sugen på fart.

Det går undan mot Norsholm. Vid vägbygget strax norr om Norrköping är det en lång kö. Jag ser den på långt håll när det bär nerför, i den långa backen efter Kolmårdshöjden. Men kön är inget större hinder för Shere Kahn. Snart kan jag öka farten igen och passerar det som en gång var Kungl. Bråvalla flygflottilj, F13. Jag tänker på alla fältövningar som man var med om. Just här. Under det kalla kriget. Norrköping med sina två flygplatser och hamn var ett av de ställen som risken för invasion från andra sidan bedömdes som stor. Fältövningarna var ofta en vecka på försommaren och gällde endast befälet. Tjänsten var lätt och man fick bo på hotell. På dagarna var det samverkan med F 13 och med hamnen och naturligtvis rekognoseringar i terrängen så att man lärde sig att hitta. På kvällarna när det inte var kvällstjänst så gick man och dansade på Cupolen eller något annat ställe. Försvarsvarsmakten var ett bra ställe att arbeta på. Jag har aldrig ångrat mitt val av yrke.

Nu bär det över Motala ström. Det grå undan. Jag hinner knappt se vattnet och den stora skogsindustrin till höger. Efter Norrköping minskar trafiken. Shere Kahn stäcker ut ordentligt, nästan lättjefullt. På den långa bron över Göta Kanal ser man den gamla bron som användes innan motorvägen kom till. Från Norsholm är två segelbåtar på väg mot Söderköping. Allt jag ser tillhör ett lyckligt land. Ett land i fred. En fred som jag aldrig har kunnat ta för given.

Vindbruset avtar när vi lämnar motorvägen och svänger in på gamla Linköpingsvägen mot Gistad. Här känns 100 kilometer i timmen alldeles lagom. Vi är på den gamla ”Riksettan”. Den är bred med tilltagna väggrenar och asfalten är jämn och fin. Namnbytet till E4 gjordes för länge sedan, långt innan jag gjorde värnplikten på I4:a. Jag ryckte det i juni 1971. Namnändringen skedde redan 1962.

Strax för bron över järnvägen i Gistad svänger jag av och kör söder ut till trakter som jag känner väl sedan länge. Så var vi ännu en gång på vägen mot Björsäter och vidare mot Borkhult. På en väg som utstrålar lugn och ro och som går över fält som inramas av mäktiga ekdungar och genom skogar där gran blandas med lövträd. Nu har jag plötsligt ingen lust att köra fort. Tankarna vandrar lätt iväg, på vägar som denna, som är anpassade efter landskapet. Inte tvärtom. Har man dessutom upplevt saker som har hänt där man färdas så adderar det till den storhet man känner. Nu är varmt, jag drar ner blixtlåset i skinnställets jacka. Fartvinden svalkar alldeles lagom, när vi rullar fram på väg till Björsäter

Rullade sakta nerför backen på den lilla grusvägen till huset där en av mina bästa vänner bor. Vi umgicks under de sista åren på sextiotalet. Min vän körde rally. I mitt minne finns många dråpliga färder på grusväg med fyrhjulssladdar genom kurvorna. En av det bästa var med en skrotfärdig Volvo Duett som i händerna på min vän förvandlades till en riktig rallybil. Minns och ler för mig själv hur han storskrattande rattade runt i kurvorna. Vi hade roligt men det fanns också svåra saker de åren, som fanns där under ytan. Själv var jag för ung för att riktigt kunna förstå. Sedan skildes vi åt. Det skulle gå flera decennier innan vi träffades igen. Men det vi hade tillsammans från de åren var mer än vad vi kanske var medvetna om och det förde oss samman igen.

Nu hade det gått ett år sedan som vi träffades. Min vän hade sedan dess mot alla odds överlevt en cancer där man gjorde allvarliga fel behandlingen. Diagnosen fick han kort innan vi träffades. Han möter mig, mager, sliten och tunn men han står på benen och är vid gott mod. Och han lever. Det gjorde ont att se och som så vanligt mellan män, så hade jag svårt att visa mina känslor. Trodde aldrig att vi skulle träffas någon mer gång. Nu satt vi där tillsammans och åt lunch och samtalade. Jag blev kvar långt in på eftermiddagen. Har man känt varandra när man var unga så finns det mycket att tala om. Samtalet ville inte ta slut.

Det fanns ingen tyngd när jag till slut kastade några sista blickar mot granskogen på andra sidan åkern, som torparen för länge sedan kanske hade odlat havre på, men som nu var utarrenderad till bete för de tre hästar som fredligt stod och åt av vallen. Jag vinkade adjö, körde sakta uppför samma backe varifrån jag kommit. Funderade över min känsla av lätthet. Jag vänder mig om och ser en sista skymt av de rödmålade huset och inser att det beror på min vän och hans storhet i på det sätt som han mött, inte bara denna utan andra tragedier i sitt liv. Han var obruten. Ofattbart levandes.

Tankstopp i Söderköping efter en färd på små vägar över Östra Ryd. Gjorde rent visiret som var fullt av döda insekter. Från Söderköping över Vikbolandet till Skennäs. Den vägen tar alltid slut alldeles för fort. Rågen på Vikbolandets fält lyste magiskt augustigul i kvällssolen. Lycka att man lever i den här tiden, just nu och att det finns motorcyklar som Shere Kahn. Ibland vill man inte att resan ska ta slut.

Färjan hade middagsuppehåll. Det blev en enkel medhavd middag. Ett av borden var upptagen av ung man i motorcykelkläder som var ägare till en Yamaha 600. Jag frågade om jag fick slå mig ner. De som färdas på två hjul har nästan alltid något att tala om. Han var från Söderköping och det var hans första motorcykel. Skinnstället var alldeles nytt. Kände ett sting av avund. Så mycket som han hade kvar att upptäcka och uppleva och så mycket som jag har bakom mig. Inte så att jag är mätt. Är nog mer nyfiken nu, än när jag var ung. Vemodet består mer i att tiden att upptäcka och att uppleva som jag har kvar, är så oändligt mycket kortare än unge mannens mitt emot mig, som är så glad över för sin första motorcykel. Vi färjade över. Vid vägskälet efter backen upp från färgläget svängde han vänster mot Norrköping. Jag tog höger mot Jönåker och Nyköping.

Ännu en gång körde vi den slingrande vägen till Jönåker genom skogen upp till det lilla samhället Vallby som markerar slutet på skogen. Nedanför tar dalgången mot Nyköping vid. Nu hade eftermiddagen gått över till kväll och ljuset var skarpare men samtidigt mildare.

Motorväg från Nyköping till Vagnhärad. Nu var luften stilla. Ett svagt sus även i 150 kilometer i timmen. Lite trafik, några bilar och enstaka långtradare på väg mot Stockholm. E4:an visade sig från sin bästa sida. Det gick alltför fort i den stilla kvällsluften. Körde in mot Vagnhärad. Tog in utsikten från järnvägsbron över fälten som lyste i gula och gröna i kvällssolens sista strålar, som också kastade sitt ljus på vägen mot Trosa. Tom på trafik. Rullade nerför backen och försökte ta in allt samtidigt. Varför är det så omöjligt att komma ihåg det bästa som man ser? Svängde vänster där Trosa vägen gör en krök. In på gamla E4an igen som låg stilla och tyst, nästan helt tom på trafik. Nu var klockan strax efter åtta på kvällen. Solen stod lågt. På långa sträckor hindrade de stora träden, dess ljus att nå ner på vägbanan. Ett sista stopp, några mil innan Järna för visirbyte och en extra tröja. Solen var precis på väg att gå ner och dess sista strålar lyste på Shere Kahn innan den försvann i den mörka granskogen långt bort, på andra sida det stora fältet. Startade Shere Kahn och påbörjade den sista biten. Nu när solens ljus inte längre fanns kvar var allt förändrat. Inget i våra liv står stilla. Allt är rörelse.