Ducati – förrädisk kärlek (Publicerad i Jernet 1981)

Jag skall berätta för er hur det är att äga en Ducati. Man bör veta att det är en förrädisk kärlek som omärkligt smyger sig på, lika lömsk och bedräglig som en kvinna kan vara. Och en dag upptäcker man att man är fast och kan helt enkelt inte tänka sig något annat. Man kämpar villt för att bli fri och försöker förtvivlat intala sig sjäIv att man trots allt är helt och fullt oberoende av den där tingesten i svart och guld. Enligt logikens alla lagar så borde man egentligen åtminstone i mitt fall ha gjort sig av med föremåIet för länge sedan. Åtminstone om erfarenheten skulle få bestämma.

Det var till exempel den där dagen i maj med en klarblå himmel och vindstilla då AIdén Racing glömt att bakre cylindern ska timas med främre när man monterar på toppen. Med svidande hjärta åkte man tillbaka ner i ett mörkt garage, svor dyra eder och tillbringade helgen på trampcykel.

Sedan var det den där historien med ventilerna som inte stod rätt. Aldén var tvärsäker. Ventilerna hade han själv ställt 50 mil tidigare. Förgasarna var tipset. En månad gick. Trots noggranna synkroniseringar, skruvande på luftskruvar, telefonsamtal, diskussioner med initierade förgasarexperter så fanns det där märkliga ryckandet på låga varv kvar. Bensinförbrukningen steg tiII pinsamma 0,70/mil. Arban konsulterades. Den hedersmannen föreslog ett byte av förgasare. Vi ägnade en ljum sommarkväll i juli åt ett febrilt mekande och kunde konstatera att förgasarna fungerade utomordentligt väl.

– Det måste vara tändningen, sa Totte som deltog: som övervakningsexpert – Ja det måste nog vara det, instämde jag, modstulet.

Nästa dag konsulterades MC-hörnan i Södertälje. -Kontroll av tändningen? Det kan vi nog göra, sade rösten i andra änden. -Fast den enda lediga tiden är i slutet av september! Jag förbannade den sommardag för tre år sedan då jag satt och bläddrade i nummer tre av Bike och fick syn på en 900 SS. Läckert fotograferad i färg och tänkte för mig själv att något sådant vore inte dåligt att ha. Men det var länge sedan och många€ mil skulle avverkas innan drömmen blev sann. Så småningom lyfte jag åter på luren och slog numret till L O Jardenberg och MC-huset i Malmö. Jag erhöll ett av de mest märkliga besked som jag någonsin fått under min tid som motorcykel ägare.

En röst på bred skånska meddelade att jag var välkommen nästa vecka med mitt problem. Otroligt! Man var inte bara beredd att försöka lösa problemet. Jag var dessutom välkommen och inte nog med det, man var beredd att göra det nästa vecka.

En vecka senare befann jag mig i Malmö. MC-huset som verkar inneha den första fungerande motorcykelverkstad som jag har sett, konstaterade att ventilerna stod fel. Och min svarta skönhet började något så när att likna Arbans när det gällde gången.

Kosan ställdes nu mot Österrikes sköna berg och racet genom Tyskland inleddes. Allt var frid och fröjd i en vecka. Blutten bestegs i hällande ösregn och hagelskurar. Oetz bjöd på sol och varma dagar och Darmahn kromade sig i solen utanför hotellet och samlade skaror av beundrare. Själv gick man omkring stolt som en tupp och tänkte att det var behagligt att äga något så fint.

Vi for vidare. In bland höga berg på kurviga asfaltsvägar. Varifrån man kunde se svindlande raviner och snöklädda toppar. Vi åkte uppför och nerför. Furka knäcktes på två timmar. Rhône glaciären på fyra. Vilken färd. Motorcykel är faktiskt ett sätt att leva. Vi åkte nerför den tionde dagen av vår semester på väg till la France och atlantkusten. Vi drömde redan om läckra röda jättehumrar som vi skulle skölja ner med massor av svalt vitt vin på någon mysig restaurant nere vid hamnen, samtidigt som det skulle blåsa en alldeles lagom vind från havet med doft av sol, vind tång och saltvatten.

Det vattnades i min mun. Solen sken och himlen var bIå och vi körde nerför i den aktningsvärda hastigheten av åttio kilometer i timmen. Då vägrar plötsligt den vidrigt stinkande bestens växellåda att fungera. Det var nära att jag förgick mig. Men jag mindes den eftertankens kranka blekhet som jag fått en sommardag för femton år sedan då jag i ilskan över att moppen inte fungerade slog sönder tanken med en hammare. Men om blickar hade kunnat smälta stål så hade Darmahn varit en pyrande järnklump. Vi slängde upp förrädaren på stödet promenerade 50 meter bort och ställde oss med ryggen mot eländet. Efter en stunds funderande konstaterade vi att det var lika bra att köra hem. Den enda växeln son fungerade var femman och vi noterade en smula betänksamt att minimihastigheten för denna var 80 km/tim vilket bokstavligt talat resulterade i att tuta och köra. Sagt och gjort vi körde hem till Sverige från Schweiz på femmans växel.

Tettionio timmar senare stod vi åter utanför MC-Huset. Solen sken och fåglarna kvittrade och klockan var halv nio på morgonen. En bil åker in på parkeringen. Ur stiger reservdelshövdingen Roland Poll och frågar vad i all världen vi gör där. Jag berättar om förräderiet. Vilken otur, säger Roland och fortsätter – men det där fixar vi. Åk in till stan och kom tillbaka efter lunch.

Jag, tog ett steg tillbaka och grep efter ett tillhygge. Mannen måste ha solsting, tänkte jag. För något sådant kan överhuvudtaget inte inträffa i den svenska motorbranschen. Reparation på en dag. Omöjligt men till vår enorma förvåning så var alltsammans sant och efter en stund. Kom verkmästare Mats och tog hand om kräket.

På eftermiddagen lämnade vi Malmö och körde kustvägen upp mot Helsingborg. Vinden som hade blåst hela dagen hade lagt sig och det var alldeles vindstilla. Solen sken fortfarande från en klarblå himmel och sundet låg spegelblankt. Man njöt och tänkte för sig själv att Sverige ändå inte är så dumt.

Vi hamnade till slut på Kävlinge värdshus. Där vi i en öde matsal så när som på oss två, dimensionerad för 15O personer åt en brakmiddag. Samtidigt som servitrisen underhöll oss med historier från värdshusets glansdagar på fyrtiotalet när livet var glatt och tågen fortfarande stannade vid Kävlinge station och släppte av passagerare som invaderade värdshusets matsal.

Dagarna gick och förräderiet i Schweiz suddades sakta ut från medvetandet och föll i en behaglig glömska. Den Lycklige blev åter en motorcykel värd att äga och till och med att älska. Det blev ännu bättre då MC-Huset ställde ventilerna och samtidigt upptäckte att det satt fel sorts luftskruvar i förgasarna.

Vi lämnade Skåne och for hemåt. För första gången så gick Den Lycklige som han skulle. Vi gled fram i nittio kilometer i timmen på behagliga 3 500 varv. Bensinförbrukningen sjönk till det normala för en Ducati, dvs 0,5 liter per mil. Och det var med två personer och full packning. Arban påstår att man kan köra under 0,50 vilket i och för sig inte skulle förvåna mig. Med en Ducati är allt möjligt.

Att allt är möjligt fick jag slutligen bekräftat veckan efter semestern. Då sprack bakre fälgen. Mina osande eder hördes lång väg. Till på köpet befann vi oss i mörkaste Småland 20 mil hemifrån. Jag måste erkänna att jag i den stunden under en sviktande sekund tänkte: Ducati sälj. Bumse köp. Men jag insåg lika snabbt att det var omöjligt. Är man fast så är man.

Hans Blomqvist skrev i senaste Bike om en sorts oidentifierbar personlighet som hör samman med just de Italienska hojarna. Ducati har massor av detta. Dessutom blir man bortskämd av sådana saker som en nästan totalt vibrationsfri gång upp till 130 km/tim. Först då känner man klara vibrationer som emellertid inte är speciellt besvärande. Vibrationerna påminner emellertid om att det börjar gå fort. Det är nämligen ingen större skillnad i att köra 180 eller l30 m/tim. Darmahn uppför sig nära nog identiskt oavsett vilken fart som man väljer. Man blir bortskämd av andra saker också. Som till exempel vridmomentet. Ingen stresskörning här inte. Det går utmärkt att glida fram och njuta av vinden och sommarens alla dofter och allt annat vackert och totalt glömma bort existensen av en växellåda. Det är bara att lägga i fyran eller femman och köra på. Sedan finns det ju tillfällen då man vill leka ”runt i runt” och man upptäcker snabbt att Darmahn bjuder på både med tillräckligt med växlar och varvregister för att man ska känna sig som en äkta fartdåre. Dessutom är Ducati begåvad med ett avdrag son skjuter kalla kårar efter ryggen. Det ni, symaskinsåkare och andra!

Att äga en Ducati är som ni säkert har förstått vid det här laget, inte enbart en dans på rosor. I never promised you a Rosegarden.

Den måste skötas som det fullblod den är. Och är man som undertecknad teknisk idiot så kan ägandet under stundom vara förenat med ansenliga blodtryckshöjningar. Men vad gör det för när allting fungerar så är känslan obeskrivlig. Pröva så får ni se.

Lars Ekeman

 

Fotot Eva-Lena Ekeman