Så sitter jag här under ett träd med min Tiger. Strax bredvid och långt bort ligger den blåa Skälderviken som breder ut sig framför mina ögon och ännu längre bort, på andra sidan, ser jag Arild och det skogiga Kulla berg. De är inte samma träd som jag satt under, den gången för två år sedan, när jag var här sist men det är lika hänförande vackert som då. Jag ser fält där rågen står gul och dungar med stora ekar och frodig grönska och flera små asfaltsvägar som slingrar sig mellan fälten och nästan ber om att jag ska dem i besiktning med min Tiger.

Solen lyser varm för det här är en dag då himlen mestadels är blå med små vita moln som seglar fram nästan lättjefullt och utan att behöva bry sig om det som sker på vår jord. Men här under mitt träd skänker grenarna en behaglig skugga och det finns nästan inget bekymmer just nu som förstör den tid som är min. Jag är högt upp och ser långt och märker hur nära jag plötsligt är mig själv och det som sker.

Skulle jag vilja leva om mitt liv? Ibland undrar jag om alla valen var de rätta? Den frågan ska man inte besvara. Man ska aldrig ångra något. Men jag förstår bättre Bosse Möller, som var min mentor för länge sedan, och hur han våndades över tiden och allt det som han inte hunnit med och som han skulle vilja ha hunnit göra. Ju fler år man har i bagaget ju svårare är det. Här under mitt träd känner jag mig inte ledsen utan tacksam för vilken tur jag haft. Jag är rik både på erfarenheter och på sådana saker som inte kan köpas utan som man får till skänks av någon outgrundlig anledning som jag antagligen aldrig kommer att förstå.

Det här trädet fann jag bara av en slump. Jag kände att jag ville stanna en stund och tänka och så stod det bara där och liksom väntade just på mig. Jag har sett många vackra platser men just Hallands Ås är så svindlande vacker att det ibland nästan gör ont när man ser det. Jag tröttnar aldrig på att köra motorcykel här. Man är ett med vägen och det man ser och man stannar och tar en paus när man vill. Så nu sitter jag här och tänker över både enkla och svåra saker.

Min mamma har varit nära under flera dagar. Jag har äntligen börjat renskriva hennes anteckningar från den sista tiden då hon skrev ner saker om sitt liv. Jag vågar knappt se ner i den brunnen. Men ibland får jag en sorts förnimbar känsla av storheten och den oändliga tragiken och rikedomen, glädjen, sorgen, alla oändliga små och stora händelser och den oändliga saknaden som finns i ett liv och ensamheten. Allt på en och samma gång och varje gång inser jag att den insikten mäktar vi inte med att göra. Den skulle förgöra oss i samma stund som den gjordes.

När jag sitter här under mitt träd och känner den ljumma sommarvinden smeka mitt ansikte, så inser jag hur oändligt privilegierad jag är. Visst har ångesten och de nattsvarta dagarna gastkramat även mig. Men ingen människa växer utan prövning. Dessutom är mina små nedfall i de mörka hålen det lilla i jämförelse med många andras. Jag har inga illusioner. Så oändligt många individer på vår jord lever i dagliga privata katastrofer utan vare sig hopp eller möjligheter.

Nu ser jag hur solen lyser upp fälten långt ner på sluttningen och hur rågen rör sig för vinden och känner en stor lycka. Jag minns den gången då Eva-Karin och jag red tidigt på våren och hur hon red framför mig och hur den halvmogna havren på fälten böjde sig för vinden och då jag kände mig fullkomligt lycklig. Det är lustig, så lite det behövs för att finna de stora stunderna.