– Resor, hade Reed sagt, är något som alltid förändrar en . Man lämnar något som är invant och tryggt, upplever något och återvänder till det som man tror är detsamma men märker snart att man ser med andra ögon.

Han gjorde en paus. Vi lyssnade: båda till vinden från havet och regnet utanför som smattrade mot de svarta fönsterrutorna till puben där vi satt. Det var en vardagskväll mitt i veckan, vill jag minnas.
Jag växlar ner för att köra om en stor lastbil och njuter en kort stund till ljudet från avdraget från Contidämparna. Det är visserligen inte äkta Contis utan kopior, inköpa i London, våren 1983 då Eva-Lena och jag tillbringade en underbar vecka på ett lyxhotell i London som vi lyckats boka billigt genom underliga tillfälligheter. Det är ingen större skillnad på ljudet mellan dessa och äkta, ”slightly a little bit stiffer” enligt mannen som sålde dem. Jag vrider på gasen. Det dova ljudet förbyts i ett muller samtidigt som jag kastar mig ut i vänsterfilen.

Jag tänkte åter på Reed. Vi hade träffats i södra England, närmare bestämt i Torquay i Devon. En sommar för länge sedan. Han var lång och gänglig, på gränsen till knotig. Håret var ett kapitel för sig och hade fått mig att tänka på strävhåriga taxar första gången jag såg det. Ansiktet var magert och insjunket med en vass näsa och två pliriga ögon som skiftade mellan ironi och humor. Munnen var liten och tunn. Han gick nästan alltid klädd i ett par för stora byxor och en stor säckig tröja.
Jag ser ner på varvräknaren, 3500 varv. Det innebär nästan 100 km/t. En snabb blick på hastighetsmätaren bekräftar. Stämmer perfekt. Framför mig ligger vägen tom. Inga stinkande lastbilar så långt ögat kan se.

Reed var lärare vid Torquay International School där jag läste engelska och undervisade i en parallellgrupp till min egen. Lärarna var ett kapitel för sig själv. Min egen, bara för att ta ett exempel, var en engelsk prästfru och hade tillbringat 20 år i lndien och kunde lika gärna ha levt på drottning Victorias tid. Men Reed var ändå den mest udda. Född i Skottland, före detta sjöman och slutligen kapten på en amerikansk millionärs lustjakt och dessförinnan hade han sysslat med, ja Gud vet vad. Han gick aldrig närmare in på det. Och nu var han lärare på en engelsk ferieskola.
På den tiden var allting otroligt billigt i England. Det var året då drottning Elisabeth firade sitt Silver Jubilee och den engelska ekonomi var i botten det vill säga 1977. En öl fick man för några kronor och man kunde äta sig mätt under tian. Det vill säga om man valde att äta på en pub. Vilket beträffande mig var mer regel än undantag.

Jag passerar två 70 skyltar och växlar ner. Åter samma snarkande. Att man aldrig tröttnar? Tretusen varv på fyran. Det innebär exakt 70 km/h. Jag vet det av gammal invand rutin och vana. Den här motorcykeln har, som ingen annan före den lyckats bli en del av mig själv. Det lönar sig att hålla 50 och 70 gränserna. Annars brukar jag strunta i hastighetsbestämmelserna. Man har huvudet till att tänka med. I det här fallet att anpassa hastigheten till trafiken och vägen.
Jag tänkte åter på den där regniga kvällen som Reed och jag hade slagit ihjäl på en nästan folktom pub.

– Jag vet, fortsatte han. – Jag har upplevt del flera gånger. – Ibland upptäcker man att dåliga saker är bra och tvärtom. Man ska akta sig för att tro att man kan ta vid där man slutade. – Tror man det så lurar man sig själv.

Han tystnade, tände en John Player Navy Cut och lät röken sakta sila ut genom näsan. Jag nickade som om jag förstått. Reed kunde vara ganska djupsinnig och ofta begrep jag bara hälften av vad han pratade om. Men Reed var rolig att prata med och det var inte bara jag som tyckte om det, utan hela skolan med rektorn i spetsen. Trots Reeds något utmanande liv. Han drack whisky och rökte John Player utan filter och tyckte om sena nätter och långa samtal om indisk filosofi som han var intresserad av och som jag avskydde.

Jag saktar ner för att läsa kartan. Just här skall det finnas en mindre väg över Omberg, Ödeshög och Gränna. Min vana trogen skyr jag de stora vägarna. Ensamma på små asfaltsvägar trivs jag och Duccen allra bäst. Solen gassar från en klarblå himmel när jag svänger av från E4 och kommer in på en liten väg som slingrar sig genom böljande gula rapsfält. Doften fyller hjälmen samtidigt som Duccen morrar på tvåan när jag ger lite gas. Långt borta i fjärran verkar vägen sluta i Vätterns blåa vatten. Har livet egentligen någon begränsning?

Att Reed rökte, drack whisky och diskuterade indisk filosofi med eleverna gjorde i och för sig inte så mycket. Det var när han började vara tillsammans med en tjej från Schweiz på 25 år som dessutom var elev vid skolan, som en del höjde på ögonbrynen. Och ännu mer höjde man på ögonbrynen då tjejen, vad hon hette har jag glömt, efter två veckors bekantskap flyttade hem till Reeds något skamfilade lya. Städade denna. Vilket inom parantes sagt måste ha varit ett fantastiskt styvt arbete och frankt förklarade att hon ämnade stanna där tillsvidare. Vilket Reed inte tycktes ha något emot. Händelsen blev samtalsämnet för dagen. Min egen lärare kommenterade det och konstaterade på ett typiskt engelskt vis att det ”naturligtvis var chockerande (shocking) men ”han är ju en sådan trevlig person”, lade hon till. Så småningom lade sig uppståndelsen och allt blev åter och frid och fröjd.

Jag passerar en vägkorsning. En gul skylt med namnet Omberg pekar åt det håll som jag kör. Egentligen onödigt. För härifrån ser man det skogsklädda Omberg som dominerar det omgivande landskapet. Jag passerar ett gult hus med vita knutar. Strax därefter svänger vägen i en svag högerböj. Jag kan inte motstå frestelsen. Nerlägget blir i kraftigaste laget men det blir perfekt, jag skär kurvan nästan exakt optimalt. Jag far ur den som skjuten ur en kanon och bannar mig själv. Men vilken känsla och vilken dag. Himlen är klarblå och jag har hela dagen på mig att köra motorcykel. Först i kväll någon gång, när det passar mig ska jag vara i Skåne. Jag växlar till fyran och passerar i maklig fart över krönet på den sista böljande höjden innan jag och Duccen far ner i en dalgång där luften är sval i skuggan av stora gröna träd.

Livet i Torquay var en fest. Man gick i skolan fyra timmar om dagen. Rektorn som hette Grefory i förnamn var urtypen för en äkta engelsman med sin rödlätta hy och ljusa, lite lockiga hår. När fömiddagspasset var slut brukade elever och lärare samlas i skolans pub innan man gick vidare. Rektorn var ofta där. Han var rolig att prata med och hade tjänstgjort som officer i RAF, Brittiska flygvapnet under det andra världskriget och kunde berätta historier från slaget om Storbritannien 1940. Då han hade tjänstgjort i en av stridsledningscentralerna. Eleverna kom från all möjliga länder och hade de mest skiftande bakgrunder. Jag minns särskilt en tysk som hade varit officer Waffen SS under kriget och som ofta stod i puben och diskuterade med rektorn. Eftermiddagarna var fria. Ibland drev man omkring på stan eller nere vid hamnen där det fanns massor av fina motor- och segelbåtar. Om det var fint väder – vilket det för det mesta var – så gick man till Babacombe beach och badade och man nästan hisnade när man stod längst upp på de bruna sandstensklipporna och såg ut över det blå havet, och den lilla sandstranden med sin ljusbruna sand långt nedanför. Det var underbar sommar och nästa alla dagar var fina med sol och blå himmel och det fanns en särskild anledning för mig att gå dit som hette Annemieke. Hon var skön och så snygg i bikini och kom från Holland. Och dessutom så visste vi båda vad som höll på att hända. Hon var en av Reeds elever.

– Den klyftigaste och snyggaste, brukade han säga. Efter ett tag var vi bägge två kära och galna och Reed som den erfarne iakttagare som har var, visste naturligtvis om alltihopa.

Jag är framme vid väg 54 och svänger vänster och söder ut mot Ödeshög. Jag ökar farten. Väg 50 är jämn och bred och som vanligt nästan tom på trafik. Den grå asfalten gnistrar i solskenet och jag låter Duccen sträcka ut ordentligt, vägen är jämn och slät och vi är ensamma på vägen. Hastighetsmätaren visar på 130 när jag bromsar in vid Ödeshög. Inne i Ödeshög åker en typ På en Honda upp vid sidan av mig. Vi stannar båda vid ett övergångställe Han stirrar spänt rakt fram. I två sekunder spelar jag med. Han åker iväg som en raket med ylande motor och lätt lyft på framhjulet. Han är säkert uppe i 110 i slutet av gatan. En bit längre fram åker jag förbi honom. Skinnpaj och jeans. Han har säkert fått sin kick för dagen. Det bjuder jag gärna på. Jag har blivit för gammal den sortens lek. Man det är klart om sanning ska fram så har jag även jag en gång i världen gasat friskt uppför Kungsgatan i Stockholm i sadeln på en blå BMW R 69 med dubbla megafoner, inköpta på Roffes och känt mig d:j läcker. Men det var på den tiden och det är redan länge sedan.

Reed var en märklig man. Han hade ett sorts godmodigt överseende gentemot nästan alla människor, men som han ibland dolde bakom skämtsamma ironiska kommentarer. Man tyckte omedvetet om honom. Han begrep mer än de flesta men skrev egentligen aldrig någon på näsan med sin stora erfarenhet. Det var inte underligt att han var den populäraste bland alla lärarna.
Jag tog en klunk till av whiskyn som var stark och god och såg på Reed där han satt tvärsöver bordet. Vi har nästan blivit goda vänner på den här tiden, tänkte jag för mig själv. Plötsligt såg Reed upp:
– Ta inte illa upp, sade han.- Annemieke är visserligen snygg och klyftig, men resten är inte som du kanske tror, om du förstår vad jag menar. Egentligen borde jag bli förbannad, tänkte jag, men det är svårt att bli förbannad på någon som man gillar.

– Ta det lugnt, fortsatte han. – Låt det bli vad det är och inte till något som fortsätter sedan.
Reed hade naturligtvis rätt. Även om jag tyckte att han pratat i nattmössan då vi tillsammans lämnade puben och steg ut i regnet och blåsten på den mörka gatan utanför. Vi skildes åt. Tre dagar senare åkte jag hem.

Reed hade som sagt talat för döva öron. Nästa sommar åkte jag till Amsterdam bara för att konstatera att han hade haft rätt. Men det kan jag skratta åt nu och framförallt till att Annemieke blev orsaken till att jag och en 70 årig holländsk dam färdades runt i Holland i min blå Volkswagen av 1960 års modell och besökte ett gammalt slott och blev bjudna på lunch hos hennes äldsta dotter som hade många barn och var storväxt och sällsynt glad och kunde lite engelska. Till skillnad från sin mamma som inte kunde någon engelska alls. Vilket inte verkade spela någon större roll när vi konverserade med hjälp av teckenspråk och miner. Och till slut, den sommaren kom jag till Paris där det var varmt dammigt och sömnigt. Jag minns fortfarande den slitna tullstationen och gränsövergången mellan Belgien och Frankrike. Hur detta gick till vågar jag inte berätta i en tidning som denna.

Två gula nittioskyltar kommer emot mig när vi kör ut ur Ödeshög. Jag växlar ner och ökar farten. Gamla E4 mot Gränna utövar alltid sin frestelse på mig. Och alldeles särskilt den som ligger utmed Vättern. Jag och Duccen har färdats här många gånger förut. Det är vår väg. Längs vissa sträckor känns det nästan som att flyga. Det går undan sista biten och Duccen morrar ordentligt vid ett par tillfällen. Plötsligt ligger Vättern framför oss. Man ser långt ut över det blå vattnet där solen glittrar i vågorna och mitt i det blå, långt borta ligger Visingsö. Jag saktar ner och masar mig fram i 3000 varv på fyran. Det är snart dags för en liten rast vid mitt favoritställe och en iskall öl. Förresten, idag får det nog bli två. Ja, jo, jag vet, alkoholpropaganda, men det struntar jag i. Vad mitt favoritställe ligger? Det talar jag inte om. Det är förblir min och Duccens hemlighet.

Lars Ekeman