Hur det började  del 1  (Publicerat i Cucciolo nr 1 och 2, 1991)

Mitt i sommaren 1982 behövde jag delar till min Tiger. Det var en härlig sommar, varm och skön och det blev mycket motorcykelåkning. Det var på tiden som vi bodde i Linköping och då  Mc-Huset i Malmö var generalagent för Ducati. Av en del kritiserat men jag måste erkänna att jag tyckte Mc-Huset fungerade fantastiskt bra, åtminstone så länge Roland Poll stod vid rodret i reservdelslagret. Det var naturligtvis till honom som jag ringde för att beställa ett framdrev och lite andra småsaker.

– Jo då vi har allt hemma, svarade Roland på bred skånska. Dessutom, vet du, att det blir en Ducatiträff i augusti i år? Det visste jag nu inte men det var naturligtvis självklart att man skulle åka dit.

Träffen som blev, så vitt jag vet, den första mer organiserade i Sverige, skulle äga rum på Öland, sista helgen i augusti 1982. Bland initierade spred sig ryktet ganska snart. Eftersom jag då bodde i Linköping så ringde jag Göran Aldén som på den tiden drev Aldén Racing i Linköping, belägen i ett garage inte långt ifrån där vi bodde. Han var en äkta ducatist med ett enormt krulligt hår, tävlade i superbike.  Han var individuell och originell och samlade på Stratocaster elgitarrer som han även gillade att spela på. Hur de gick ihop med att att han också gillade stora hundar, blev jag aldrig riktigt klok på.  Han ojade sig i telefon.

– Hur ska det gå? Jag som inte är van att åka touring. Och inga backspeglar har jag till Pantahn heller, lät det i telefon. Men han lovade att ställa upp.

Thorbjörn Carlsson i Norrköping, ägare till en blå Pantha 500 som han året därpå gjorde sig av med till förmån för en vit Guzzi och som en mörk höstkväll 1980 sålde sin blänkande svarta 900 SD Darmah till mig, beslutade sig också för att åka. Mats Arborelius, en av mina allra bästa vänner och som skulle bli, och fortfarande är, medlem nr 2 i klubben kom nerdundrande från Uppsala på fredag kväll. Vi åt middag och gick och lade oss tidigt för att vara fräscha dagen därpå då vi skulle köra till Öland.

Jag tror att det var närmare tio maskiner som samlades hos Aldén dagen därpå. Det var sol och lite höst i luften, då vi mullrade ut på gatan. Aldén lite vingligt och utan backspeglar och med en verklig amatörpackning fastspänd på sadeln. Vi la oss som pärlband på motorvägen. Där upptäckte vi ganska snart varför Aldén som en gång tillhört svenska roadracing eliten. Hans omkörningar skedde nämligen i bästa roadracing stil. Vid Mjölby svängde vi av söderut och fortsatte längs väg 34. Fyra timmar senare närmade vi oss brofästet på Ölandsbron som var samlingspunkten.

Det hade redan kommit mycket folk. Robban Lavér som var den ene initiativtagaren, stod och visade vägen vid infarten. En klunga beundrare stod samlade runt ”Danskens” Hailwood Replica som kanske är den vackraste motorcykel jag har sett. Inget onödigt kravs bara motorcykel men med en finish och ett detaljarbete som var helt fantastiskt. Jag hade sett den för första gången på FIM rallyt i Luxembourg två år tidigare. Nu stod den där och blänkte augustisolen och längre bort fanns Kalmarsund med det blå havet och Öland som avtecknade sig på andra sidan. Ölandsbron låg och gonade sig i solskenet och den svaga vinden fläktade lätt och Öland låg där på andra sidan och verkade bara vänta på att bli taget i besiktning. Kunde man begära så mycket mer?

Robban Lavér och jag kände varandra ända sedan vi körde trimmad moppe ihop i och var bästa polare i Hässelby, en av Stockholms västra förorter på sextitalet. Så småningom köpte Robban en Ducati 125 som han började tävla med. En maskin som Iät något otroligt underbart för dem som hade öra till att höra. Tanken var oformlig och stor men rymde trots sin storlek endast ett fåtal liter. Exakt hur många minns jag inte. Anledningen var att man i Sverige var tvingad att pressa ner vikten till under 75 kg för att få maskinen klassad som lättviktsmotorcykel.  Den var klart upphetsande att köra, åtminstone för en som susade omkring på en åttiokubiks Suzuki och nyss fyllt 16 år. Jämfört med Robbans Ducati hade Suzukin en fördel. Den gick alltid. Ducatin gick ibland under förutsättning att man pysslade om den. Men så är det med ett fullblod.

När vi blev äldre skildes våra vägar. Robban fortsatte med motorcyklar och tävlandet och inledde en ganska så framgångsrik tävlingskarriär. I början av 1979 var han med om att starta den inte helt okända tidningen Bike.

På hösten 1981 köpte han Bosse Blumenthals Mike Hailwoodreplica, samma maskin som hade gått i Superbike det året och bestämde sig för att tillsammans med Roland Fröjd i Landskrona att ordna en träff för Ducatiåkare. Och där stod vi nu, samlade framför Robban som förklarade reglerna för den orientering som så småningom skulle leda oss till det ställe där vi skulle övernatta.

Mats och jag åkte tillsammans. Vägarna på Oland är nästan undantagslöst asfalterade och det är nästan omöjligt att bli uttråkad. Det var första gången som jag var på södra Öland och vi upptäckte ganska snart att det var viktigt att läsa kartan. Till slut landade vi i målet, satte upp Mats tält och steg in i huset för att äta middag.

Så här långt efteråt är det svårt att minnas exakt vilka som deltog men av en händelse har jag kvar deltagarförteckningen. Den upptar 19 namn, men jag vet med säkerhet att det fanns fler deltagare än vad som står på listan. Skälet var att en del åkte iväg redan på nattkröken och inte kom med på listan som gjordes upp dagen efter. En som fanns med på denna var Roland Poll som deltog, om inte annat så för att representera chefen hemma i Malmö. Sex av deltagarna blev så småningom medlemmar i klubben och är det fortfarande om inget radikalt har inträffat. Kvällens samtal kom naturligtvis att handla om motorcyklar och goda historier som hör motorcykelåkning till.

Dagen efter vidtog uppställning och fotografering av rariteterna. Dansken var redan borta, tyvärr. Med framgång lyckades han väcka alla då han for iväg tidigt på morgonen. Men vad gjorde det. Det är inte varje morgon man väcks av sången från äkta contis.

Då vi packade ihop Mats tält och beredde oss på att åka hem, var vi båda eniga om att mötet hade varit verkligen lyckat. Precis lagom med arrangemang som inte tog bort huvudsyftet att låta folk som gillade Ducati träffas och prata motorcyklar.

Hur det började del 2

Det blev höst. Löven började falla från träden och dagen då det skulle bli dags att ställa av närmade sig oundvikligen. En som hade deltagit på Öland men som inte kommit med på listan var Lars Nilsson som också bodde i Linköping. Då som nu kör han en 900 ss. Eftersom vi bodde i samma stad och kände varandra, så var det oundvikligt att vi kom att prata om Öland då vi träffades fram på senhösten.

– Egentligen borde vi göra om det tyckte Lars men fixa någonting här i Östergötland. Det tog inte någon längre stund för oss att bestämma oss. Nästa Ducati evenemang skulle gå av stapeln på Östgötasrätten som, förutom att den är otroligt vacker, har några av landets bästa motorcykelvägar. Möjligtvis skulle Skåne kunna konkurrera.

Vintern kom med oroväckande mycket snö och kyla och man tröstade sig med att den åtminstone någon gång skulle ta slut. I garaget, pulades det och planerna på Ducati träffen tog snart fastare form. Roland Fröjd bidrog med adresslistan från Öland. Från Roland Poll på Mc-Huset kom ytterligare adresser. Vi reserverade Stocklycke vandrarhem på Omberg och bestämde att börja träffen med en orientering som skulle starta från Biltemas parkering i Linköping.

Det blev vår och äntligen kunde man börja åka motorcykel. Mats Arborelius och jag åkte till Skåne för en veckas touring. Det var bland det värsta vi upplevt. Ett oväder med hällande åskregn pågick nästan hela veckan som vi var där. Temperaturen höll sig runt 10 grader och en isig vind ven över den skånska slätten. Vi kom åter ganska, frusna efter en nattlig körning genom Småland upp till Linköping och var ganska så stukade när vi äntligen kom fram efter midnatt. I mitt stilla sinne undrade jag hur det skulle gå med träffen om samma väder drabbade Östergötland. Men jag behövde inte oroa mig. Sista helgen i augusti inträffade med strålande väder.

På Biltemas parkering räknade vi in ett trettiotal deltagare och nästan lika många motorcyklar. En katt smög sig in bland hermelinerna nämligen Mats ”Matsini” Ljungkvist som under många ursäkter anlände på en Triumph Bonneville.

En annan, kanske mer känd man, var en före detta redaktörer till denna tidning, Micke Werkelin och blivande ordförande i Ducceklubben. Som då, i sin ungdoms dagar, fortfarande föredrog kamskaft framför remdrift. Hans-Ola Löfgren från Nyköping dök i sedvanligt ordning upp med sin absolut undersköna 900 ss som jag haft förmånen att beundra vid ett alltför få antal tillfällen.

Utan att överdriva så blev träffen mycket lyckad. Kanske främst tack vare vädret och orienteringen som Lars Nilsson och jag hade tillbringat en hel kväll med att finna ut de minsta och mest slingrande vägarna till Omberg. Jag undrar vilka som hade mest roligt. Vi som lade ut orienteringen eller ni som körde den?

Stocklycke vandrarhem bjöd på grillade kycklingar och stekt potatis. Utanför matsalen silade kvällssolens strålar ner genom de höga gröna trädens lövkronor och speglade sig i 25 motorcyklar som prydligt stod uppställda på rad. Det blev naturligtvis mycket snack och om sådant som alla som har deltagit i en motorcykelträff känner till.

Så småningom när kaffet var urdrucket och maskinerna var färdigbeundrade samlades alla nere vid stranden. Öl och grillade korvar stod på programmet. Kvällen var fantastisk. Vättern låg spegelblank och vi kunde sitta ute till över klockan tio på kvällen. Det diskuterades en del om möjligheterna att bilda en klubb. Som alltid fanns det mycket goda idéer men få som ville ta på sig arbetet att förverkliga dem. Lars och jag lovade i alla fall att sände ut en deltagarlista med adresser till de som deltagit på Öland och på Omberg. Som utlovat sände jag iväg dessa i slutet av september med ett litet brev där vi förklarade att vi hade vaga planer på att eventuellt bilda en klubb.

Hösten kom och kvällarna blev mörka. Själv ställde jag av tidigt det året. Min vackra Tiger hade gått dåligt under hela sommaren. En av tändförställningsboxarna var trasig och de ständiga bakslagen hade förstört splainsen på kickaxeln. Det var uppenbart att det behövdes en helrenovering av motorn. Utan att veta om det så hade jag en fascinerande vinter framför mig.

En kväll i oktober ringde telefonen. En utpräglad göteborgsdialekt i andra ändan förklarade att han hette Tomas Tengros och tänkte bilda en Ducatiklubb och undrade om jag också gick i samma tankar. Mitt telefonnummer hade han fått av Roland Poll i Malmö. Det var inledningen på en givande bekantskap på telefon. Personligen skulle vi inte träffas förrän flera år senare. Är det någon som kan utnämnas till eldsjälen bakom bildandet av Svenska Ducatiklubben så är det Tomas Tengros. Det fanns naturligtvis andra, Lars Höjer, Charlie Linnaeus med flera i Göteborg som deltog i jobbet. Min egen insats inskränkte sig till att då och då ge goda råd på telefon. Och så bildades Svenska Ducati Klubben med Tomas som dess förste ordförande den 27 oktober 1983. Den första styrelsen presenterades så småningom i Ducatibladet som klubbtidningen inledningsvis kom att heta. Förutom Tomas, Lars och Charlie ingick även Sven Cullman, Bullerfondens skapare samt Jonas Dahl, livsfarlig sportfantast på 900 ss. Ytterligare två personer ingick, vilka något kryptiskt presenterades som Elena H och Herr Friman.

Idag består klubben av ca 300 medlemmar. Det är ingen dålig siffra. Jämfört med övriga Ducati klubbar i Europa är vi en av de större. Det är bara att hoppas att klubbens utveckling fortsätter i samma positiva anda som hitintills.

Lars Ekeman

Deltagare 1983
Göran Aldén, Linköping
Mats Arborelius, Uppsala
Per-Olof Edvardson,
Gunnar Edqvist Vetlanda
Lars Ekeman, Linköping
Henrik Fredriksen, Linköping
Hans Hagenström, Väster Fernebo
Peter Jonson, Norrköping
Bengt Johansson Linköping
Jan Dejemyr (Partikeljanne), Arboga
Dan Jivenberg, Alingsås
Michael Jonsen, Söderköping
Torsten Jonsson, Trångsund
Hans-Olof Löfgren, Nyköping
Mats Ljungkvist, Eskilstuna
Gunilla Karlsson, Södertälje
Lars Nilsson, Linköping
Sven-Åke Nordström, Bara
Tommy Olsson, Malmö
Lennart Roos, Västerås
Kaj Turesson, Varberg
Rolf Thore, Eslöv
Mikael Werkelin, Lidingö