Sulas MC – Generalagent för Dell’orto – utflykt i det gröna. 2004, juni

Häromdagen sända jag en e-post till Sulas MC i Örsundsbro. Jag behövde nya spridare, nålar och munstycken till min svarta katt. Biscaya hade semesterstängt och jag tänkte att landets nya generalagent för Dell’orto förgasare nog kunde hjälpa mig. Inget svar kom på min e-post, så jag ringde upp Sulas

En len kvinnoröst uppmanade mig att trycka på knapp två för att komma till reservdelar varvid mannen i växeln talade om att det var upptaget. Nuförtiden är man lärd att troget vänta på sin tur, så jag väntade.

– Hallå svarade en röst till slut.

– Hej, sa jag. – Jag vill köpa nya spridare, nålar och munstycken till mina Dellorto. Och så rapade jag upp nummer och beteckningar.

– Jaha, e de du, ja, jag har dina papper här, jag fick ju en mail av dig– Så bra, då vet du ju vad jag ska ha! – Ja, men här ringer det hela tiden så jag vet inte om det finns hemma, svarade mannen i andra änden. – Om det inte finns hemma kanske ni kan ta hem det. Hur lång tid tar det? – Det här är Italien förstår du, där kan man inte ta hem över dagen, svarade han – Det tar månader och då måste man beställa en hel pall för att dom ska bry sig.

– Säger Du det, det var ju trist, ändå är ju ni generalagent, svarade jag. – Ja så krångligt är det förstår du men vi gör vårt bästa. – Kan Du kolla om ni har grejorna hemma, sa jag. – Vänta ett tag, jag måste gå och se efter, hördes det i andra änden. Jag väntade snällt med luren tryckt mot örat.

– Efter ett tag återkom rösten; – Vi har nålar och munstycken hemma. Vad var det för spridare du skulle ha. – Jag måste kolla, svarade jag, – men du kanske kan berätta vilka ni har hemma så behöver jag inte ringa en gång till. – Vänta jag måste se efter…- vi har 262, 264, 265, 270 också 275 hemma. Jag antecknade febrilt. – Bra svarade ja, om mina spridare har ett av dom numren då kommer jag. Jag åker från Stockholm. Det är åtta mil enkel resa så man vill ju inte åka förgäves –

– Nää, det förstår ja, men vi har grejorna så kom du.

Min Tiger stod uppallad utan förgasare och bakhjul så jag grenslade en encylindrig maskin av obskyrt ursprung med benämningen SR 500 försedd med en av min gamla contireplicor och dammade i väg mot Örsundsbro. Stånka är ändå stånka, inte så dum, tänkte jag när jag floffade fram bland gröna fält. En timme senare körde jag in på parkeringen. Några ölmagade, skäggiga personer med svarta glasögon glodde på mig. Sannolikt ägare till en av de svulstiga Harry Parkinsonliknande maskiner som stod uppställda på parkeringen, tänkte jag och drog upp den encylindrige på stödet, glodde tillbaka och stegade in genom affären till disken för reservdelar.

– Hej, sa jag till en äldre man bakom disken, – det var jag som ringde om grejer till Dellorto. – Ja ere du, jag har nog ditt papper här, svarade han och började gräva bland en pappershög på disken. – Här har jag din e-mail. Ska se nu, vad var det för nålar du skulle ha? – K4. Han försvann bakom disken och kom strax tillbaka. – Det fanns bara en, sa han med ett snett flin. – Vad menar du? svarade jag. – Du sa aldrig att du skulle ha två, försökte han. – Jag har hela tiden talat om nålar och dessutom kan du läsa i e-posten att det handlar om två förgasare. – Ja det var tråkigt, men här ringer det hela tiden förstår du och man får springa fram och tillbaka, de e inte lätt. – Jag körde inte sexton mil en dag, bara för att konstaterar att det inte finns något hemma, det var därför jag ringde och sände e-post, sa jag surt.  Jag mötte hans blick och kände plötsligt medlidande. Ansiktet var fårat. Stress och omänskliga arbetsbördor är ju ett av vårt samhälles stora problem. Sula är nog en hårding att ha till chef, en sådan som utnyttjar sin personal, tänkte jag i mitt stilla sinne, mannen såg trött och utarbetad ut. Och det är klart ringer det hela tiden så är det kanske inte så lätt.

– Spridare och munstycken har du dom hemma? sa jag tillslut. Mannen försvann bakom disken igen och kom tillbaka med munstycken och en plastlåda med små fack där det låg olika spridare i plastpåsar. – Munstyckena stämmer, sa jag och läste numren, 148 och 150.

– Spridarna ska ha nummer 265, sa jag. Mannen plockade i plastlådan och la upp två påsar med var sin spridare på disken.  – Och någon K4 nål är om jag förstår dig rätt inte möjligt att få förrän nästa år? – Ja så är det, svarade mannen med en suck. Du förstår Italien är inte lätt, förklarade han. Han tittade ner på disken och kontrollerade plastpåsarna med spridarna. – Nämen, här står ju 264, sa han, dom måste ha glidit över från det andra facket, dom är ju så låga, titta! sa han och visade upp plastlådan. Väggarn i facken var verkligen låga och dessutom för små för storleken på plastpåsarna. – Jag stirrade stint på mannen. Nu kände jag inget medlidande. – Ja du förstår det ringer hela tiden och man springer fram och tillbaka man får aldrig tid till något, sa han med hjälplös röst. – Hemskt tråkigt det här. – Du kan behålla K 4 nålen och munstyckena, sa jag med isig röst. Jag tror att det är enklare och säkrare för mig att beställa via Internet. Sexton mil och en eftermiddag och helvete, slängde jag ur mig när kryssade ut bland de uppställda Harry Parkinson liknande maskinerna. Rejält svenskt förbannad.

 Jag åkte hem och tänkte sura tankar. Öppnade datorn och slog upp motorcyclecarb.com och hittade vad jag behövde. Leveranstid från USA 8-10 dagar. Men tänkte jag, jag ska nog ändå höra med Biscaya först, man ska gynna seriösa handlare.

Lars Ekeman