När jag var ung i mitten på 1960 talet, tillbringade jag många somrar på ett gods i Östergötland. Livet där var annorlunda, mot det liv som jag mestadels levde i Stockholm, där jag växte upp. Jag lärde mig att det fanns andra värden än de som präglade storstadens. Även om en stor del av mitt liv kom att levas i den moderna tiden så fanns det som jag upplevde där, när jag var ung, med mig hela tiden.

På sommaren metade jag ofta bäcköring. Jag steg upp tidigt då solen ännu stod lågt och kastade sitt ljus över fälten och jag kommer ihåg tystnaden i huset och hur den tidiga morgonsolen lyste in genom fönstren på matsalens parkettgolv och hur det knarrade i parketten när jag gick igenom matsalen, på väg ut i köket, som låg mot gården för att äta frukost och hur frisk och klar luften var, när jag steg ut på kökstrappan för att gå ner till det gamla garaget, där jorden under de stora träden nästan alltid var lite fuktig och där det var lätt att gräva efter daggmask som jag behövde till metet.

Fälten låg tysta med nattens dagg ännu kvar i gräset i dikeskanterna och som gjorde att gymnastikskorna blev fuktiga när jag gick på stigen under de stora ekarna, nerför branten på östra sidan av huset. Så tidigt på morgonen var det alltid lite kyligt och man frös när man lämnade huset men man blev varm av promenaden och gned man in sig med myggstift så klarade man sig också från myggen men det var viktigt att få bort myggmedlet på händerna eftersom fisken inte tyckte om substansen. I ena handen hade jag en burk med den nyfångade daggmasken och i den andra bar jag ett långt metspö. Stigen ledde till landsvägen nedanför höjden som huset var byggt på. På den tiden var vägen belagd med grus och gräset och blommorna som växte utmed vägkanten var ofta gråfärgade av dammet som bilarna rörde upp när de passerade. Men den gråa beläggningen brukade försvinna de dagar då det regnade och luften blev sval och frisk. Jag gick över vägen och fortsatte in på den lilla vägen, som hade en bred sträng av grönt gräs i mitten och som bar upp till en liten höjd, där ett gammalt spikbruk en gång hade legat men som sedan länge var rivet.

Ibland kunde man höra rådjur skälla från skogen på andra sidan fälten och jag kommer ihåg hur det skrämde mig de första gångerna som jag hörde det, för det var vilt och främmande. Senare så lärde jag mig att njuta av det, precis som jag njöt av allt annat som tillhörde morgonen, hur solen som ännu stod lågt på himlen, började ge värme, och den friska luften som man andades in, som ännu var lite fuktig och som smekte mitt ansikte och förde med sig en doft av fuktig jord och ibland av nyslaget hö om det var längre in på sommaren. Det var stilla så när som på fågelsången och en stund kvar innan morgonbrisen skulle komma och annonsera att snart skulle en ny dag börja. Jag tror aldrig att jag mötte någon människa så tidigt.

Jag lärde mig att älska den tidiga morgonen, den friska luften och ljudet från det strömmande vattnet som kom emot mig när jag kom fram till forsen, som inte låg långt ifrån det stora huset. Jag stannade alltid först på en plats där man kunde se ner i vattnet om det fanns någon fisk där, vilket det ofta gjorde. Jag kommer ihåg spänningen som jag kände, när jag såg att det fanns öring i det strömmande klara vattnet.

Bäcköringar är inte så stora men de är starka, smidiga och vackra fiskar och det var spännande att fånga dem. Ofta fiskade jag i bassängen nedanför fallet från den gamla kvarndammen som var halvt förfallen. Själva kvarnen var riven för länge sedan men de murkna svarta stockarna som tillhört kvarnbyggnaden visade var den en gång hade stått. Det var farligt att gå där. För länge sedan hade en pojke trampat igenom en del av det ruttna golvet och skadat sig men kvarndammen och dess lilla vattenfall var ett bra ställe för öringen, som ofta stod i bassängen nedanför fallet och åt larver och andra smådjur som strömmen förde med sig. Med tiden hade naturen tagit tillbaka delar av det som varit kvarnanläggningen och höga gröna träd böjde sig ut med sina hängande grenar över fallet och kvarndammens kanter och det forsande vattnet nedanför och skyddade öringen mot rovfåglar.

Det var svårt att fiska där. Vattendimman från fallet gjorde luften fuktig och sval. Man fick vara försiktig med lövslyn som hängde ner från träden och som gjorde att kroken lätt fastnade och det tog lång tid innan jag lärde mig att sköta det långa metspöet och reven och hur jag skulle bära mig åt för att få upp fisken på land då den fastnat på kroken men med tiden lärde jag mig allt bättre hur jag skulle använda det långa spöet, var jag skulle stå och hur jag skulle röra mig för att inte skrämma fisken.

Den morgonen högg min första öring nästan mitt under fallet och snärjde in reven i ett träd. Det gick inte att få upp den men jag kunde skymta hur den kämpade i vattnet. Det var spännande och bara den som själv har fiskat öring kan förstå hur det känns. Man blir ett med fisken, vattnet och allt det som finns runt omkring, bruset från forsen och duggregnet från vattnet som forsar ner och splittras i kaskader mot stenarna.

Plötsligt fick jag loss reven och jag kunde svinga upp den på land där den landade mellan några stor stenar, nära vattnet. Jag rusade fram, darrande av spänning. Den var vacker, lång och smidig. På ryggen och sidorna hade den röda prickar som avtecknande sig mot den mörka ryggen. Den låg där alldeles stilla i det gröna, daggvåta gräset som hade börjat torka i solen och jag kände mig stolt och samtidigt lite vemodig. Jag brukade alltid rensa fisken i bäcken och det var skönt, för oftast stod solen då högre och värmde precis lagom i den stilla fuktiga luften. Det fanns en träbro där plankorna hade svartnat av ålder och som man hade förstärkt på tvären med nya bräder som fortfarande luktade av friskt virke. Vid den brukade jag rensa fisken och efteråt ligga på magen och kika ner i det klara vattnet som sakta rann förbi på sin väg mot fallet och önska att allt skulle få förbli som det var, just då och aldrig skulle förändras.

En morgon när jag var på väg hem såg jag två stora öringar som stod stilla i det grönskimrande vattnet precis ovanför fallet och åt av det som strömmen förde med sig, de rörde hela tiden lätt på stjärtfenorna för att hålla emot kraften i det strömmande vattnet. De stod sida vid sida och deras smidiga kroppar rörde sig bara svagt. Jag stod alldeles stilla och såg på dem en lång stund sedan hukade jag mig sakta ner för att inte skrämma dem och frigjorde reven med kroken från metspöet som jag sedan agnade med den största lövmasken som jag kunde finna i burken. Sakta flyttade jag mig lite åt sidan för att komma i en bättre position, så att jag utan att skrämma dem, kunde föra ut spöet och och lägga i reven med flötet och masken i det strömmande som förde det med sig mot den plats där öringen stod. När masken kommit en halvmeter från öringarna höll jag igen på reven. Det var en röd fin lövmask som slingrade sig i vattnet. Jag släppte ut mer rev och masken gled förbi den ena öringen på bara någon decimeters avstånd men ingenting hände. Den bara lät den passera förbi utan att göra något. Kanske var de mätta och hade ingen lust att äta mer.
Jag kände hur spänningen steg och jag var rädd att någonting skulle skrämma dem så att de försvann. Till slut kom masken så nära så att den slingrade sig framför munnen på den ena av öringarna.

Jag hade suttit på knä i över fem minuter och kände hur värken från vristerna fortplantade sig upp i benen. Men spänningen gjorde att jag glömde värken i samma stund om jag känt den. Öringarna stod fortfarande och svängde lojt på sina stjärtfenor och verkade inte bry sig om masken som slingrade sig i vattnet alldeles framför deras munnar. Till slut slog det mig att masken kanske hade fått myggolja på sig och att det var därför som de inte ville ha den. Jag halade in reven, agnade på en ny mask med darrande händer och förde ut spöet igen. Jag lät reven med den slingrande masken flyta med strömmen ner mot de två öringarna. Jag halade in och kastade ut reven igen och lät den sakta glida mot dem och hejdade masken precis framför dem. Plötsligt bestämde sig den ena. Den var så snabb i sin rörelse att jag inte hann se hur den tog masken bara att den var borta och sedan kände jag hur stark den var. Den slet nästan spöet ur mina händer och jag trodde att det skulle knäckas när den bröt den lugna vattenytan då jag kastade upp den sprattlande fisken på land. Den hamnade en bra bit bort i gräset. Jag rusade fram och såg på den, där den låg, alldeles stilla efter luftfärden. Jag kände ett vemod igen för att alltsammans var över och att det hade gått så snabbt och för att öringen inte längre fanns kvar där nere i det klara vattnet och att jag snart skulle rensa den vid mitt vanliga ställe.

Det var en underbart fin öring och en av de största som jag fångade och jag minns hur nöjd farbror Sven var vid frukosten, som alltid serverades klockan nio, för han tyckte om att få nyfångad bäcköring till frukost.

Lars Ekeman