Sic Transit Gloria Mundi, Så förgår väldens härlighet. Varje gång en ny påve tillträder utsägs den meningen under installations ceremonin.

Jag stavar mig igenom orden som är inristade i stenen framför mig. Det är en ganska ny sten som är rest för inte så länge sedan. Den har inte den gråmörka färg som de övriga stenarna som finns här. Dess yta är fortfarande ljusgrå och ingen mossa växer i dess ojämnheter. Familjen Volprecht 1830-1945, jag måste böja mig ner för att kunna tyda bokstäverna. Det råder redan halvdunkel under de stora trädens löv, trots att solen ännu inte helt har gått ner. Den lilla gravplatsen ligger högt belägen på en kulle ute på ett vidsträckt fält. Den är en liten ö av grönskande träd som bryter fältets böljande släta yta. Utsikten är hänförande men den försvinner nästan helt när man betraktar de delvis skövlade gravarna. Slitna av år och delvis raserade är de ändå vackra i ljuset som strilar ner genom de höga trädens grenar och lyser på de gråsvarta gravstenarna. Det minner om Ostpreussens våldsamma historia.

Det tog oss nästan fyra kilometers promenad och letande innan vi hittade hit. Hotellets personal märkte ut platsen fel på kartan.

Det måste ha varit i januari 1945 som de flydde i sista stund inför hotet av den framryckande Röda Armen. Alla som var tyskar visste vad som väntade. Över tio miljoner flydde från det som var Ostpreussen och lämnade kvar sina hem och det som var deras förflutna. Ännu en av nazisternas katastrofer.

Familjen Volprecht blev den sista av den långa raden tyskättade ägare till Pacoltowo och det ståtliga hus som vi bor i. Vårt rum ligger på andra våningen och erbjuder en utsökt lyx som inte var möjlig de dagar som familjen Volprecht levde här. När de flydde så försvann också länken bakåt i tiden till de tidigare ägarna. Det är idel tyska namn, von Eppingen, von Petzdorf, von Wernsdorf, von Brandt, som lät bygga huset som stod färdigt 1773 och sedan från 1830, familjen Volprecht. Alla med sin historia av lycka, arbete, sorger och glädje.

De första ägarna, som är namnlösa fick egendomen i förläning av den Tyska Orden. Sannolikt riddare av densamma. Själva orden förde en kringirrande tillvaro som började med korstågen i det Heliga landet, via uppgiften att försvara Ungerns södra gränser till hit. Det som sedermera skulle bli Ostpreussen. Den kom att spela en viktig roll i det område som vi är i och även längre norr ut i delar av de baltiska länderna. Innan dess makt och inflytande förtvinade. I mitten av 1300 talet slog sig Stormästaren ner i Ordensborgen i staden Torun ca 15 mil sydväst om Pacoltowo.

Så i en kall januarimånad, ty det var kallt i januari 1945, tog det slut. Familjen Volprecht flydde som miljontals andra tyskar västerut. Det skulle dröja decennier innan den sten som jag står framför restes i närvaro av en sonson till den Volprecht som flydde 1945. Deras hem, det hus som vi bor i, övertogs av staten som omvandlade egendomen till ett statsägt jordbruk. Administration och personalbostäder inrymdes i huset som gradvis förföll och som åren efter kommunistregimens fall 1989 blev obeboeligt och där hade det kunnat sluta.

År 2000 köptes egendomen av ett investmentbolag, Baltic Invest som påbörjade en renovering av byggnaderna och återupptog den boskaps skötsel som av tradition varit huvudnäringen under de tidigare ägarna. Våren 2008 övertog nya ägare huset och marken och påbörjade en omfattande renovering av detta och kringliggande byggnader med syfte att återställa och bevara den preussiska karaktären. Även arealen har utökats och överstiger med sina 1000 hektar med råge tidigare tidsålders. Även om huset nu tjänar som hotell så är de ändå med möjligt att föreställa sig hur det än gång fungerade som bostad. Det finns få rum och därmed ett begränsat antal gäster.

Det var omöjligt att inte stanna en natt till. Den säregna atmosfären av frid och ro fångade oss under promenader i parken under de höga träden, och ljudet från vinden som susade i dess grenar. Våra långa samtal flöt av sig själva och fick näring från den yttre verkligheten som var den blå himlen och de stora fälten som utbredde sig nedanför höjden där vi befann oss.

Historien, hur många bryr sig om det som har varit? Det är få som förstår värdet av hur världen tedde sig innan vår tid. Hur mödosamma våra framsteg är och vilka dyrköpta misstag som tidigare generationer gjort sig skyldiga till. Det pris som de har fått betala. I Ostpreussen var det många som i januari 1945 likt familjen Volprecht förlorade allt, även sina liv. Att veta och förstå historien gör oss mer ödmjuka och försiktiga och mer varsamma med de sammanhang som påverkar våra liv.

– Han var en gammal man, berättade hotellets receptionist som hade varit med vid ceremonin då stenen med dess inskription sattes på plats. Det var nästan allt som hon visste om stenen och gravplatsen där generationer av Volprecht låg begravda. Deras tragedi i januari 1945 är snart helt glömd. Receptionistens ”gamle man” hade säkert fått den berättad för sig och hade ännu en känslomässig knytning till den tid som tidigare generationer av hans familj haft på Pacoltowo. Hur länge varar den kunskapen? Individens upplevelser under sitt liv blir för det mesta något som förblir okänt för efterföljande generationer. Hur gärna vi än vill att det skulle vara annorlunda så förblir vi irrbloss som tänds och sprakar och ibland lyser med ett intensivt sken och erövrar nya världar men som sedan slocknar och bleknar för att sakta försvinna, glömda av tid och år. De vars namn som finns kvar är mestadels sådana som kan förknippas med krig, död och lidande.

Så förgår världens härlighet. Solen kastar sina sista strålar på de vidsträckta, gröna fälten. Luften är alldeles stilla när vi sakta går nerför sluttningen. Lägre bort till vänster ser vi det stora storkboet. Det ligger högt upp och dess båda ägare står orörliga med sina långa svarta näbbar och avtecknar sig mot kvälls himlen. Så liten och så ofullkomlig människan är.

Nästa dag steg vi upp i god tid. Vi gick ner till den stora utomhuspoolen. Gymnastiserade och simmade. Vattnet var kallt och tillät bara två längder innan man blev för nerkyld men man man kände sig frisk och klarvaken och värmdes av solen när man steg upp. Därefter åt vi frukost och promenerade en sista gång i parken under de höga trädens grenar och såg ut över de vidsträckta fälten. Åter igen gled vi in i samtal som aldrig riktigt ville ta slut.
Vi packade och strax efter klockan tolv rullade vi nerför den kullerstensbelagda nedfarten och ut genom järngrinden. Vi passerade den stora stallbyggnaden på höger sida och restaurangen på den vänstra. När vi passerade gravkullen ökade vi farten och jag kände friheten och lyckan av att åter hålla i styret och lyssna till Shere Kahns motor. Sedan såg jag till vänster ut över det stora fältet på vänster sida. En stor ormvråk vilade på orörliga vingar högt där uppe, och lät sig föras dit vinden bar. Jag såg på den andra motorcykeln och dess förare en bit framför mig.

De bästa stunderna kan vi aldrig bestämma när de ska infalla. Trots att vi lätt tror så, i vår genomkommersialiserade värld. Lika lite kan vi bestämma eller veta hur länge de ska vara. Det enda som vi kan göra är att bli bra på att förstå när när de inträffar. Gloria transit, härligheten förgår. Tid är det enda som vi verkligen har brist på. Ormvråken, högt däruppe, glider sakta allt längre bort ifrån oss och syns allt svagare under den blå himlen.