Operationen gick mycket bra enligt min trevliga läkare. Den tog ca 45 minuter ”Jag karvade ut några rejäla bitar”, förklarade han. Jag hade just genomgått en operation för Spinalstenos. För de som inte närmare känner till den åkomma så yttrar den sig i utväxt av brosk och ben i själva ryggkanalen som efterhand utövar ett allt större tryck på ryggmärgen. Följden blir ofta inte värk i själva ryggen men i benen. I mitt fall en emellanåt djupt irriterande smärt i vänster ben.
Operationen tog nästan en timma. Jag vaknade på uppvaket. Min läkare stod bredvid sängen och berättade att operationen gått bra. Strax därefter kunde jag stiga upp och gå några steg till toaletten. I morfinruset så kände jag ingen smärta. Det är svårt att beskriva känslan av att smärtan var borta. Tyngden som jag burit på, bara försvann. Eller, var det bara morfinet som dolde den smärta som snart skulle bryta fram. Jag bestämde mig för att den faktiskt var borta, sannolikt påverkad av det behagliga morfinet.

Men tiden fram till operationen hade värken i vänster ben krävt sin tribut, offer och energi för att upprätthålla stolthet och värdighet. Först nu inser jag hur mycket av min mentala kapacitet som gick åt till detta. Problemen har jag haft i flera år. Riktigt kämpigt blev det i mitten på sommaren. Inte minst värken och den allt starkare känslan av att befinna sig i en utförsbacke.
Upprymd av oövervinnerlig lycka kördes jag liggande i min säng tillbaka till mitt rum. Där skrev jag under morfin ruset efter operationen:

”Nu ligger jag här och ska så småningom ut på promenad igen. Denna gång utan den rullator som jag beordrades använda första gången. Denna var i och för sig trevlig att gå med då den påminde om en Bob Street Harley Davidsson motorcykel. Jag vill noga betona att jag aldrig skulle kunna äga en dylik maskin men efter en osannolik provkörning av Bob Street insåg jag den förrädiska förvillelsen man kan drabbas av i sadeln på en sådan varför jag har stor respekt för dess psykiska påverkan.

Rullatorn var höj och sänkbar och hade ett rejält motorcykel styre, med kraftiga handtaghandtag med broms! Vilken jag fick utnyttja då risk för en kollision förelåg med en snabbt uppdykande kryck-gående, ytterst livlig kvinna som gav mig uppskattande blickar vilka återsändes med en kraft jag inte trodde mig vara mäktig. Utväxling av energin mellan ögonkasten utlöste en dold energi. Min styrka och mina möjligheter fördubblades. Inför mina ögon förändrades korridorens sjukhusvita väggar och blev till guld rosa purpurfärger med röda prunkande blommor. Lamporna i taket omvandlades till tusentals lysande diamanter. Inför mina ögon upplöstes kvinnans smutsgrå sjukhustrikå och ersattes av prasslande siden i fantastiska färger, som graciöst omslöt den smidiga kroppen. Samtidigt pulveriserades mina egna, sladdriga vitgrå paltor och blev till korta byxor och linne av leopardskinn som omslöt min kropp och framhävde dess muskler. En energi och styrka av oanade mått fyllde mitt sinne. Allt blev möjligt.

Plötsligt framförde jag en hjulgående pansarvagn med två tjugo centimeters kanoner i dubbel lavettage. Ahhh, jag gav eld, kvinnan slet upp sina kryckor som i samma stund blev till svarta eldsprutande 12,5 mm automat gevär, som gav eld med en nästan omöjlig intensitet.
Vi omslöts av eldsflammor. Kände rekylerna i våra kroppar. I röken och i det öronbedövande dånet sköt vi tillsammans sönder det Republikanska partiets högkvarter jämte Trump koncernens alla data servrar. Endast bruna råttor lämnade ruinerna av byggnaderna som gav ifrån sig en ljusgrå rök som luktade smält plast och metall. Jag lyckönskade mig att dess invånare var oskadda på annan plats. För att fira effekten av sina lögner, sina trakasserier, sina halvsanningar, sitt hyckleri, sin desinformation, sitt tyckande, sina lösaktiga löften, som gett dem segern i valet. Men ännu ovetande var de alla att anständigheten ändå hade segrat och dess maktmedel nu var förstörda.

Blixtsnabbt laddade vi om samtidig som pansarvagnens kanoner höjdes. Ett magnifikt, samlat eldöppnande och vi omslöts åter av eldsflammor när Facebook och Twitters samtliga serverar förvandlades till metalldelar och alla konton försvann i den cyber rymd varifrån de kommit. En plötslig övernaturlig tystnad lägrade sig där vi stod och såg på vårt verk som sakta upplöstes som om det aldrig hade existerat.

I tystnaden och i skenet från de tusen lysande diamanterna i taket framträdde en ny värld inför våra ögon. Snattret, pladdret, tyckandet, tjattret var borta. I tystnade utbredde sig ett stort lugn. Det blev åter möjligt att samtala och tänka. Jag möttes kvinnas blick och såg in i hennes karmosinröda pupiller som var svarta längst in. Dofterna från sjukhusets hygienmedel och sanitetsspray var borta och jag insöp kvinnans friska doft, blandad med Coco Chanel N:O: 5, den där med sin essens av mysk och nya pundsedlar. En högre rymd intog mitt sinne.

Ahhh livet är stort. Likaså kärleken som föds i framgång. Jag steg ur pansarvagnen, samtidigt som kvinnan kastade automatgevären, som nu åter var förvandlade till kryckor men som inte längre behövdes. Jag bjöd henne armen. Vi vandrade bort till det som varit väntrum men vars väggar nu var klädda i mörkröd sammet, vilka pryddes av tavlor med lättklädda kvinnor och män. I taket en lampa gjord av gröna smaragder och rubiner som kastade ett svagt ljus på våra gestalter som mer liknade grekiska gudinnor och gudar än människor när vi rörde oss över en mjuk tjock grön matta som täckte nästan hela golvets yta. Våra steg var ljudlösa. Längs ena väggen fanns en inbjudande röd plysch divan, alldeles lagom hög.

Till fraset av siden och de stilla, vibrerande tonerna från en harpa, tog vi plats och fyllde två stora Sugar Dandy glas till bredden från en iskall Bollinger Vieilles Vignes Francaises. Ty frihetens seger ska firas med det bästa. Den iskalla champagnen exploderade i våra munnar. Egentligen för kall men vad gjorde det? Vi drack, som alltid, girigt och lustfyllt. Jag såg nu att kvinnan hade förvandlats. Nu kände jag igen henne; kvinnan i mitt liv! Det var hon som satt där med sina lysande gröna ögon och bjöd mig gåslever och mer Bolllinger. Champagnens berusning förde mitt sinne högre upp, till en renar och klarare luft. Kvinnan i mitt liv, så nära, hennes gröna ögon ler mot mig då vi övergår till det som divanen var till för.

Det är hisnande att kunna gå utan smärta. Det återstår några promenader och kontroller innan jag får åka hem vid 18 tiden.

Lars Ekeman