När han fyller 33 år 1981 bestämmer sig Hans Gunnar Aden för att lämna en framgångsrik karriär på UD med en placering som tjänsteman vid OECD i Paris för att gå i kloster. I ”Brev från en klostercell”, Calssons bokförlag, berättar han om sin tid som munk. Det kanske mest intressanta är att han genom sina brev som flitigt citeras och kommenteras ger en konkret och begriplig bild av vad Gud egentligen är, vad hans närvaro kan betyda och innebörden av det heliga. Det är en lärorik läsning. Särskilt för de som i likhet med denna skribent aldrig riktig kunnat förstå betydelsen av dessa storheter. Utan istället sökte sig till andra förklaringar och beskrivningar av den andliga dimensionen hos människan. Det mest intressanta är att Adéns beskrivning av den heliga och av Guds närvaro har likhetstecken med liknande upplevelser som inte utgår ifrån den kristna traditionen. Gemensamt är emellertid övertygelsen om att människan oavsett vetenskapens framsteg och tron på sin egen rationalitet i de val hon gör också har en andlig dimension som gör att den kaotiska värld hon lever i, blir fattbar och möjlig att orientera sig i. Detta delar Adén med många andra men sannolikt är ännu fler ovetande.

Han reser till Belgien och inträder som novis i Benediktiner klostret Chevetogne. Där blir han kvar i två och ett halvt år. Sökandet efter en mer konservativ och strängare kloster tradition gör att han söker sig till Cistercienserordens kloster, Lérins, beläget på en liten ö i Medelhavet utanför Cannes i Frankrike. Han skriver i ett brev att kallelsen till ”klosterlivet, d.v.s. till ett radikalt kristet liv i enlighet med Evangeliet är starkare än någonsin”. Han lämnar Lérins först i juni 1993 efter en långvarig konflikt med den nye Abboten. Så småningom återupptar han sin karriär som diplomat vid Utrikesdepartementet och tjänstgör bland annat vid ambassaderna i Paris, och i Kiev. Han är ambassadör i Georgien och är där bland annat under det korta kriget 2008.

Klosterlivet består av både triviala ting som praktiskt arbete men också av andliga upplevelser och vidmakthållande av den katolska liturgin och traditionen. Cistercienserorden är den gren av benediktinerna som ville återvända till en strängare åtlydnad av Benedikts klosterregler. Mer bokstavligen ”ora et lobara, bed och arbeta”. Det är ett stängt, inrutat liv i tystnad som präglar åren i Lérins. På vintrarna är det kallt i de ouppvärmda cellerna och på somrarna plågas man av värmen och myggen.

Det är ett liv som utspelar sig på två plan. I den yttre verkligheten, arbetet och andra praktiska göromål och i den inre, bönen, studier, kontemplation och meditation. Det är sökandet efter det ”Heliga” som är drivkraften. Dess ursprung är en upplevelse i den tidiga barndomen. Vid fem års ålder får han följa med familjens tyska hembiträde till Sankt Eugenias katolska kyrka i Stockholm. Sången, vigvattnet praktfullheten och mystiken gör ett oförglömligt intryck. Där uppstår fascinationen för det heliga och sökandet efter Gud. Som så många andra har han svårt att för sig själv göra klart vad sökandet består i. Långt senare förklarar hans prior som svar på hans funderingar över varför han vill bli munk: ”Cést une guête de Dieu, du söker Gud”. Men beståndsdelarna i själva längtan går inte att klä i ord bara konstatera att den finns och i högsta grad är verklig.

Överhuvudtaget så är det svårt att veta vari de olika drivkrafterna består av som ligger bakom en individs olika projekt under livet. Vi har inga bra förklaringsmodeller. Vi kan se resultatet och att hos vissa så är viljan att genomföra sitt projekt ovanligt stark och hängiven medan andra väljer mindre krävande och omfattande projekt. Men, som jag hörde en filosoferande tonårig bilbyggare för länge sedan, som funderade över just denna fråga, enkelt konstatera att ”alla gör något”. Allt från att vara aktiva i syjuntan till att bygg bilar eller söka Gud i ett kloster. Adén försöker sätta ord på sitt sökande genom att citera en artikel av Gunnel Wallquist i SvD: ”Vad frågan gäller är vilket själv man vill förverkliga. Är det ytjaget, den gamla människan, det lilla jaget är det djupare jaget, den nya människan, hennes innersta väsen”

Inte alla, men många söker den andra, den inre verkligheten. Det som så utsökt beskrivs i ”Brev från en Klostercell. ”är sökandet efter det heliga och efter Gud.  Vad är Gud? Vad innebär Gudsbegreppet? Ledtrådarna presenteras genom brevcitat och kommentarer. Det är inte en personifierad Gud med föreställningen att det är en sorts person om framträder. Gud är en förnimmelse av den andra, inre världen, av dess oändliga storhet vilken är Gud. Med dess känsla kommer närvaron av Gud. Den är lika verklig som fenomen i den vardagliga, yttre världen. ”Det gäller att gå bortom alla begrepp och vara fattig i anden för att kunna nå Gud i icke vetandets moln.[ ] Tron på Gud är ingenting värd om den grundas på förnuftets grunder.” skriver han.

Ur ett annat, mer värdsligt perspektiv, är hans val att gå i kloster också ett avståndstagande från moderniteten. Det samhälle som växer fram under decennierna efter det andra världskrigets slut och som är fullt etablerat på 1980 talet, om än i en avsevärt mildare form än den postmoderna värld som efterträder den på nittiotalet.

Den grundat på liberala värden, på förnuft och på tilltro till vetenskapen som väsentliga medel för lösa människans och samhällets problem. Där tron på individens förmåga att göra sina egna val är avgörande. Modernitetens väsen innebär en successiva försvagning av den del av människans verklighet som inte kan förklaras i förnuftsmässiga termer. Det mystiska, det irrationella och den andliga dimensionen i strävan att förstå något av de frågor som vi inte kan förstå och som inte minst är närvarande genom kyrkan. Modernitetens avigsidor är en allt ökande materialism och konsumtion. Den postmoderna världen som ersätter moderniteten under 1990 talet innebär en förstärkning av denna utvecklingstrend. Penningens och marknads makt, en allt starkare individualism vilket även i politiskt hänseende är svår att hantera. De internationella storkoncernernas intåg på scenen och den accelererande globaliseringen. Tillsammans föder det en vilsenhet och utanförskap hos stora grupper.

Mot detta ställer Adén behovet av andra dimensioner än de rent materiella. Lyckan kan inte enbart sökas i fortlöpande konsumtion och i utbudet av masskultur. Utarmning av det andliga och frånvaron en genomtänkt livssyn leder till en vilsenhet där värdesystemen eroderas. Människans behov anses alltmer sammanfalla med det materiella välståndet.  Det ”västerländska samhällets marginalisering av människors längtan efter den gudomliga dimensionen i tillvaron” skriver han och framhåller ”att en bättre förståelse för människans mognadsprocess är nödvändig, en process i vilken magiska och mytiska trosföreställningar spelare en stor roll och måste bejakas.”

Den postmoderna världens allt starkare individualistiska karaktär har inneburit en uppsplittring av de värdegrunder som tidigare förmådde att starkare binda samman samhället, på gott och ont. Individen har alltmer ställts i centrum och förväntas kunna formulera sina egna värden vilka tidigare kom från kyrkan eller senare från politiska ideologier. I den postmoderna världen har politiken mer kommit att handla om att tillfredsställa behov snarare än om visioner och mål för samhällets utveckling. Det är det liberala dilemmat. Är absolut frihet utan gemensamma värden möjlig? Till detta kommer den allt starkare ”marknaden” vars värdegrund tenderar att sättas över alla andra värden. Penningens makt lockar till sig det bästa begåvningarna var huvudsakliga kraft och energi läggs på att maximera produktion och vinst. Vilket kräver en ständigt ökande konsumtion. Är den trenden hållbar? På vilket sätt skapar den lycka? Frågan om andra visioner och värden för människan att följa, är därför i högsta grad relevant. Frågan om varför människan lever och vad meningen är med livet kan inte besvaras vare sig av vetenskap eller förnuft. Det är här den andliga dimensionen tar vid, framhåller Adén. Samtidigt kan vi inte förneka riskerna med läror och ideologier som innehåller element av tro. Det räcker att nämna några. Den kommunistiska och nazistiska tvångsstaten innehöll båda element av tro. Den Nya Högerns förhållningssätt till sanningen representerat bland andra av Donald Trump och Marine le Pen i Frankrike och har liknande anspråk. Var ska gränsen dras mellan den andliga dimensionens existens och det förnuftsmässiga och rationella?

Under sina sista kloster år rör sig Adén successivt bort från den mer renläriga och konservativa katolska traditionen. Han har sedan tidigare med sig en fascination av den ortodoxa kyrkans med dess mer mystiska liturgi och uttolkning av den kristna läran. Sannolikt från denna närmar han sig det österländska och Zenmeditation. Han intresserar sig för Yves Raguin, en jesuit i Kina som utövade denna kontemplativa meditationsteknik. Det blir ett medel till andlig fördjupning med ett bibehållet kristet perspektiv. Ett återvändande till den kristna mystiken. Genom att tillämpa zenmeditation, menar Adén, så kan kyrkan fördjupa och utveckla den andliga dimensionen i den kristna traditionen och han är inte ensam om denna åsikt.

Är upplevelsen av den inre verkligheten förbehållen kristna och utövare av zenmeditation? Brev från en Klostercell tar inte upp den frågan. Det finns emellertid en rad beskrivningar av existensen av en inre dimension som inte har den kristna utgångspunkten utan görs på en annan grund.

Arthur Koestler vars liv utspelade sig i huvudsak under den våldsamma första hälften av nittonhundratalet sysselsatte sig en hel del med frågan och återkommer till den i flera av sin böcker. I en essä från 1959 beskriver han – det är citat hämtat ur ett brev från en av hans vänner som skriver om Koestler – ”det finns två plan i tillvaron som han kallar för vie tragique och vie triviale. För det mesta så rör vi oss på det triviala planet men ibland befinner sig i oss i stunder av upprymdhet eller fara förflyttade till la vie tragiques plan med dess för sunda förnuftet främmande kosmiska perspektiv”[1]

Koestlers förnimmelse av denna andra, andliga dimension inträffar redan i hans ungdomsår. Han sitter på en bänk i Volksgarten i Wien. Det är en vårmorgon 1924. Koestler är 19 år gammal. Efter att ha funderat över judarnas situation i Palestina som gör att han råkat i affekt, så öppnar han Weyls introduktion till Einsteins relativitets teori. En mening får honom i en helt annan sinnesstämning. ”Teorin leder människans fantasi över isiga fjäll som förut aldrig beträtts av en mänsklig varelse”. Plötsligt, skriver han, såg ”jag Einsteins världsomvälvande former – energi är lika med massa multiplicerad med kvadraten på ljusets hastighet – sväva i överjordisk glans över isfälten, och denna bild väckte väckte en känsla av oändlig frid [ ] Känslan av att kvävas av indignation avlöstes av den lugna avkoppling och självupplösning som kännetecknar oceankänslan.” Det sist nämnda är en term som han hämtat från Freud som använder den för mystiska eller religiösa upplevelser.

Men det är under sin tid i cell 40 i fängelset i Sevilla då han väntar på att blir avrättad av Francos Falangister som han erfar den verkligt djupa dimensionen av ”oceankänslan”. Den återfinns i den andra delen av hans självbiografi ”Den osynliga skriften” som bland annat handlar om hans upplevelser som krigskorrespondenter i det Spanska inbördes kriget. Han grips av Francos trupper 1937 och döms till döden. I kapitlet ”Timmarna vid fönstret” beskriver han hur han vid ett tillfälle funderar över en matematisk formel, Euklides bevis. Hans funderande leder hans tankar in på oändligheten. Han grips av en känsla att det faktum att han sitter i fängelse i väntan på sin död, i det närmaste är en bagatell. ”Och därmed flöt jag på rygg, på ström av frid under broar av tystnad. Jag kom ingenstans ifrån och flöt vidare utan mål. Så fanns det inte längre någon flod eller något jag. Jaget hade upphört att existera”[2]

Koestlers problem är hans tro på förnuft, vetenskap och den logiska positivismen. Hans svårighet är att kunna beskriva det han upplever. Det är först tio år senare som han tankar mognat kring upplevelserna i cell 40 och han förmår att skriva om dessa.  Han konstaterar att ”mystiska upplevelser som vi kallar dem med ett tvivelaktigt uttryck, är inte dimmiga eller obestämda eller sentimentala; det blir det först när de har befläckats genom försök att klä dem i ord”

Vad han också därmed konstaterar är dessa är utom räckhåll för vetenskapen men likafullt verkliga för många mänskor. Det handlar mer om subjektivitet än objektivitet. Subjektivitet i den meningen att de undandrar sig avbildning, kan inte mätas och heller inte förklaras med ord eftersom språket inte når fram. Begrepp som det ”heliga” eller ”nirvana” eller Freuds ”oceankänsla” antyder dimensionen men förmår inte beskriva vad det egentligen är.

Hans Gunnar Adéns förtjänst med ”Brev från en klostercell” är att lyfta fram vad ett sökande efter den andra dimensionen ”Det Heliga” kan innebära och hur vandringen på den slingrande stigs som han beträdde, tedde sig. Den visar på faran i vår materialistiska tid att underskatta betydelsen av människans andliga värden. Hur många framsteg vetenskapen än kan göra så kommer alltid frågan om varför vi lever och varifrån vi kommer, att förbli obesvarad. Likafullt så har vi att förhålla oss till det faktum att vår förmåga inte räcker till för att svara på denna och andra likartade frågor. För att överhuvudtaget kunna orientera oss i en i grunden oförklarlig värld behöver vi en andliga dimension. Samtidigt är vår största svårighet och tragedi vår oförmåga att kunna göra tydliga distinktioner mellan det som är politik därmed borde vara förnuft och vad som är andlighet och därmed tro.

Lars Ekeman

 

[1] Koestler Arthur, Europa, mitt Europa, Norstedts Stockholm 1970, s 36
[2] Koestler Arthur, Den osynliga skriften, Ronzo Stockholm 1954, Norstedts 1970, s 321