Den 2 till 17 juni 2017 reste jag på motorcykel genom Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland. Det som följer är tre bearbetade perspektiv från min resedagbok

Fredag den 2 juni till lördag den 3 juni 2017

Över Östersjön till Pärnu
Norrtäljevägen en fredag kväll ger ett ödsligt intryck. Det är dessutom lite kyligt men vindstilla. Fartvinden som kommer emot mig är fri från turbulens. Luftturbulensen från den gamla vindrutan är ersatt med ett jämt behagligt vindbrus. Endast suset från vinden hörs när det pressas mot hjälmen.

Jag är nöjd med min nya vindruta. Det är en Vario Touringscreen från MRA i Tyskland. Den är kortare än originalet men har i gengäld en ställbar spoiler och en annan lutning som gör underverk. Äntligen på väg, tänker jag och känner känslan av frihet och förväntan på den resa som jag precis har inlett. Det är lite trafik på motorvägen och hastighetsmätare visar på mellan 140 och 150 kilometer i timmen. Jag njuter av farten, den förmedlar kraft och liv. Hade det varit på den vanliga landsvägen så hade jag inte kört i den här hastigheten men här på motorvägen där sikten är god och med dess viltstängsel så känner jag mig trygg. Shere Kahn morrar på och jag känner de svaga vibrationerna från motorn i styrets handtag.

Det har börjat skymma och jag känner mig lite hungrig men bestämmer mig för att köra direkt till färjeläget. Vi är där strax före klockan 21. Jag tycker om färjelägen med dess ödsliga och karga atmosfär men som trots detta skapar en förväntan eftersom man vet att man ska fara vidare mot nya mål och nya upplevelser och att väntan bara är tillfällig. Den här gånger får jag köra ombord nästan med en gång. Jag hamnar på långtradardäcket längst ner och spänner fast Shere Kahn med vana händer innan jag tar med mig det nödvändigaste och uppsöker min hytt.
Liverpool Seaways lägger ut prick klockan 22. Solen är på väg att gå ner och dess brandröda sken dröjer sig kvar när vi stävar ut genom skärgården. Det är något särskilt med fartyg som lägger ut och lämnar en hamn. För mig alltid förenat med ett sorts vemod och allvar som aldrig vill infinna sig ombord på ett flygplan som startar. Får jag välja så väljer jag havet hellre än luften.

Den här färjan är avsevärt sunkigare än Stena Lines som går mellan Nynäshamn och Ventspils i Lettland. Publiken är densamma. Dessa slitna långtradare chaufförer med sina fårade ansikten. Baren är full av dem. En del dricker en öl, många har en läskedryck framför sig. Några få har något starkare i glaset. De sitter tillsammans i små grupper borden i baren och pratar och verkar känna varandra. Det är sannolikt inte första gången som de reser med den här färjan. Snart går man och lägger sig. I morgon väntar ännu en dag bakom ratten men förhoppningsvis också en helg tillsammans med familjen. Någon tendens till nattligt supande kan jag inte upptäcka. Det går inte att undvika att känna en sorts ömhet för dessa medelålders män som tillbringar så mycket tid av sitt liv vid ratten och ombord på färjor. Borta från sina familjer och som tillbringar långa tider, ensamma bakom ratten. För det är uteslutande män här i baren som redan börjar tömmas på sin publik.

Den här färjan som går mellan Kapellskär och Paldilski i Estland har dessbättre en trevligare personal i jämförelse med Stena Lines  Nynäs-Ventspils. Där råder en närmast stalinistisk regim som utövar en makt som ingen verkar våga ifrågasätta. I gengäld så är den kliniskt ren med hytter som luktar desinfektionsmedel.

I morgon klockan 10 är det debarkering i Paldilski. Ännu en hamn som jag minns från Försvarsstabens underrättelse rapporter. Här hade den Sovjetiska marinen en viktig bas som även innehöll Östersjö Marinens centralfängelse. Jag besökte detta 1995 då jag tjänstgjorde på Försvarsdepartementet. I Paldilski fanns även en övningsanläggning för besättningarna till de atomdrivna ubåtarna som också innehöll en övningsreaktor som fungerade på samma sätt som de ombord på ubåtarna. Från centralfängelset minns jag den deprimerande synen av hastigt övergivna rum, fyllda med skräp. Ett stort område runt övningsreaktorn var avspärrat och inget tillträde medgavs på grund av strålningsrisken. Övningsreaktorn var belägen i en hangarliknande hall med väggar som var eller åtminstone såg ut som korrugerad plåt. Den såg ödslig ut och man funderade över riskerna med det extremt dödliga innehållet i reaktorn.
Nej, nu är det läggdags. Vi stävar ut genom skärgården för full maskin och man kan redan se havet utanför. Jag beundrar de sista resterna av solnedgången ute på däck innan jag kryper till kojs.

Jag och Shere Kahn lämnade den sunkiga Liverpool Seaways utan större saknad. På morgonen efter frukost med en efterföljande promenad på däck, så insåg jag när jag var åter i min hytt, att luften inombords var av tvivelaktig kvalitet. Jag förstod nu varför jag kände mig så torr i halsen. Odören i min hytt som var en blandning av fuktigheten efter gårdagskvällens dusch och utsöndring av damm från den smutsiga heltäckningsmattan var inte särskilt angenäm. Kort sagt ohälsosam. Inte minst orsakat av den obefintliga ventilationen i duschen.
Det blev bråttom med att lämna fartyget. Tiden som jag hade avsatt till att packa gick åt till givande samtal med en trevlig estländare på fördäck. Han liksom jag färdas med motorcykel. I hans fall en biffig BMW på 160 hästkrafter som är väldigt lik Ducatis berömda Streetfighter. Han hade avverkat över sextusen mil med denna. Till professionen var han snickare och arbetade sedan elva år tillbaka i Oslo. Familjen bodde i Pärnu dit han nu var på väg. Så olika livsvillkoren kan vara.

Han berättade att han arbetade intensivt i tre veckor och var hemma i två. Nu skulle han vara hemma i tre veckor. En av dessa innefattade en tur med motorcykel i Belarus och Ukraina. Det tyckte jag var spännande. Vi skildes åt hastigt då vi upptäckte att det var dags att lämna färjan.
Jag blev sen ner på bildäck och fick spänna loss Shere Kahn och packa på samtidigt som ungefär 25 långtradare rullade förbi och spydde ut sina diesel avgaser. Dessutom blev jag av en besättningsman uppmanad att ”snabba på” som om det var nödvändigt. Lätt omtöcknade lämnade jag och Shere Kahn kommunistfärjan och rullade ut i solskenet och den friska luften.

Paldilski, vi kör runt i den lilla orten. Ty den är verkligen inte stor men under det kalla kriget var den en viktig del av Sovjetunionens militärmakt med en sjudande aktivitet. Nu är allt borta och kvar finns några fallfärdiga ruiner som minner om denna mörka tid. Ännu tjugofem år efteråt så verkar inte Paldilski ha hämtat sig. När vi kör runt så är känslan av ödslighet påtaglig. Ett tag funderar jag på att försöka finna resterna av atomreaktorn där man övade ubåtsbesättningarna men bestämmer mig för att avstå. Jag har ett svagt minne att den revs och att platsen sanerades och varför öda tid på att se resterna från en sådan destruktiv tid?
Vi lämnar Paldilski och slår in på vägen mot Tallin. Samma väg som Karl och jag körde för några år sedan, sent en stilla sommarkväll i juli då mörkret redan hade fallit. Jag stannar och tankar på samma bensinstation som vi gjorde den gången.

Vi viker av från vägen mot Tallin och kör söder ut mot Risiti. En liten ort belägen ungefär halvvägs till Pärnu. Det var där, från den lilla järnvägsstationen som NKVD i juni 1941 deporterade ca 500 estländare till GULAG, Stalins arbetsläger där man arbetade sig till döds. Efter krigets slut genomfördes en ny deportation 1949. Denna gång av 2 200 personer, vilka till huvuddelen var kvinnor och barn (Estländska uppgifter) Inte särskilt många av dessa skulle återse Estland och sin hembygd. Det försvann för alltid i GULAG.

Den 23 augusti 1998 restes ett enkelt men intrycksfullt minnesmärke som minne av de som fick sina liv förstörda av den Sovjetiska kommunistregimen. Totalt uppskattar man att ca 100 000 estländare deporterades åren 1940 till 1988. Det vill säga ungefär var tionde person. Minnesmärket är gjort av järnvägsräls som formar sig som ett kors. Det påverkar mig starkt. Det rostiga stålet och årtalen 1941-1949 som lyser med svart text från monumentets sockel. Av stationshuset som fanns då, finns nästan inga spår, men man kan ana att det låg där minnesmärket är rest. Delar av järnvägsrälsen finns kvar. Som de flesta minnesmärken så ger platsen ett fridfullt intryck. Några fotografier visar stationshuset och godsvagnarna som användes vid deporteringen. Samma typ av godsfinkor som användes för transporterna till de nazistiska arbets- och dödslägren.

Människans förmåga att lära sig från sin historia är begränsad. Varje generation verkar behöva upprepa föregåendes misstag fast i annan form. Därför är det viktigt med symboler som påminner om det förflutna. Som gör att tankar väcks och insikter bevaras även om det som finns här sannolikt inte har så många besökare.

Vår tid har sina lockelser i form av nya ledare som påstår sig ha en ”quick fix” som återger lyckan och platsen i samhället som många anser sig har förlorat. Donald Trump, Victor Orban. Marine le Pen, Jimmie Åkesson och listan kan göras mycket längre. Vår egen tid som vi trodde skulle vara befriad från dessa lockelser bekräftar aningslösheten hos varje ny generation. Det går aldrig att slå sig till ro. Risken finns alltid att samhällen vars atmosfär präglats av tolerans, hänsyn och respekt inleder en utveckling där råheten, de enkla perspektiven och en ökad acceptans för våld blir tongivande. USA är det mest avskräckande exemplet. Fred, frihet och demokrati är storheter som måste försvaras och erövras på nytt av varje tidsepok. Blir vi någonsin klokare?

Jag går tillbaka, på gräsmattan uppför sluttning där Shere Kahn står och väntar vid sidan av vägen som går rätt igenom Ritisi. Solen lyser och värmer i den kyliga luften, trädens grenar rör sig i vinden. Till skillnad från de som då tvingades att klättra in i en av den långa raden av godsfinkor som var framkörda för vidare transport till Sovjetunionen och Sibirien, är jag fri att resa dit jag vill. Vi kör igenom Risiti och passerar den enda affären och stannar i utkanten vid ett litet, illa medfaret hus som tjänar som servering. Jag blir glatt överraskad när jag får en utmärkt soppa och en skiva rågbröd som jag intar tillsammans med ett glas kallt öl vid ett av de smutsiga utomhusborden.

Strax efter klockan 16 så kör jag in på Kurgo Villa Hotells parkering. Vi är framme i Pärnu. Hotellet ligger i den gamla stadsdelen belägen på en halvö skild från den moderna bebyggelsen av floden Pämu. Pärnu eller Pernau som det heter på tyska, grundades av Tyska Orden 1241 och fick stadsrättigheter av Gustav II Adolf. Som så många andra platser i Estland har den vandrat mellan det tyska, ryska och det svenska under århundradena. Det var här Karl XII landsteg med svenska armén år 1700 på sin väg mot Narva och det slag där ryska armén besegrades.

I Baltikum bor man utomordentligt bra och kan unna sig lite lyx utan att känna att det kostar för mycket. Man beställer det man vill ha men får vara lite uppmärksam på det man får. Dry Martini till exempel, kan blandas på mycket varierande vis. Här finns ingen av min vän Il Principos extrema exakthet och balans och omsorgsfulla val av gin. Jag får ett rum under takåsen med stora takfönstret. Jag är rätt trött efter överfartens med färjan. Det blir en snabba dusch och middag i hotellets utmärkta restaurang. Jag beställer anka och ett glas sangiovese. Jag blir väl omhändertagen då jag är nästan ensam i hotellets lilla matsal.

Måndag den 4 juni – tisdag den 5 juni 2017

Riga och Skangal
Jag är på väg ut från Riga. Trafiken är intensiv på BrÎvÎbas iela, Rigas stora utfart mot norr. Det är mitt i morgonrusningen och inte särskilt roligt att köra, det är snabba kast och många bilar växlar fil precis som i Stockholm men det är inte lika vanligt här med adrenalinstinna förare. En och annan ser man men det är ändå få. Gatan är bitvis olidligt, skumpig särskilt när spårvagnsrälsen löper i gatsten. Jag sänder en tacksam tanke till Shere Kahns Sky Hook konstruktion. Fjädringens förmåga att kunna svälja även de grövsta ojämnheterna är imponerade. Den blir ännu bättre när jag ändrar inställning från förare med last till bara förare. Jag är ännu inte riktigt van vid dessa elektroniska finesser som finns på moderna motorcyklar. Förr reglerade man fjädringen genom att förspänna fjädrar. Nu gör man det genom att tycka på en knappt som gör att mängden metallspån fångas upp av en magnet i gaffeln och därmed öppnare eller stänger för oljeflödet och ger därmed en mjukare eller hårdare fjädring. Till slut kommer vi ut på landet och all uppmärksamhet behöver inte längre läggas på trafiken. Det är en mulen dag med behaglig temperatur. Väderleksprognosen säger att det ska bli uppehållsväder.

Innan jag lämnade Henrik och den trevliga middag som han och hans hustru Ann bjöd på så letade han fram ”Somrarna på Skangal” i biblioteket och gav den till mig. Under kvällen hade vi bland mycket annat, kommit in på familjen Palme och deras anknytning till Lettland. När jag lagt mig kunde jag inte låta bli att bläddra i den. Den är Olof Palmes storasyster Chatharina Palme som är författare. Hennes bok handlar om syskonens Palmes besök på gården Skangal som ägdes av deras mor föräldrar.

Det är en liten bok men som i sin enkelhet kom att beröra mig alltmer, efterhand som sidorna vändes. Den beskriver en lycklig tid i pausen mellan två världskrig. Jag slukade de ca 100 sidorna i en följd. Klockan hade hunnit bli strax efter två då jag släckte lampan. Det är bra att ibland läsa om goda ting och tider som varit lyckliga om inte annat för att förstå hur viktiga dessa är för att bevara samhällets goda krafter. Vi har alltför lätt att sjunka ner och dela världens fortgående elände men glömmer att många av oss ändå lever i lyckliga omständigheter, åtminstone delar av livet.

Nu är vi på väg mot Skangal som ligger ca 10 mil nordväst om Riga. Shere Kahn är på gott humör. Han uppför sig alltid bra i ca 100 kr/tim. Återigen gläds jag över Vario rutan. I den här farten susar det bara svagt från fartvinden som leds upp över min hjälm. Ofta när jag läser om händelser och saker som har inträffat så väcks en längtan att besöka och se de platser där det som man har läst om, utspelade sig. Särskilt om det som man har läst, har fastnat och inte vill lämna tankarna. Temperaturen är behaglig. Jag bläddrar fram på displayen till Shere Kahns temperaturmätare, det är 18 grader. Det är skillnad mot gårdagens ca tolv grader som rådde i stort sett under hela resan från Pärnu till Riga.

”Somrarna på Skangal var en oändlig rad av, enligt nutida begrepp, innehållslösa dagar, den ena lik den andra som pärlor på ett pärlband. Men monotonin gav trygghet och harmoni. Barn bryr sig inte så mycket om nöjen och omväxling, vi tyckte det var skönt att det var som det brukade vara och på den tiden fanns det inte så mycket dyrbara leksaker. ” Det är Catharina Palme som skriver i inledningen till sin bok.

Hon tillbringade nästan varje sommar På Skangal åren 1922 till 1939 tillsammans med sin äldre bror Claes, född 1917 och sin yngre bror Olof, född 1927. Catharina var således mellanbarnet och var född 1920. Hon var två år gammal första gången hon besökte Skangal. Då hade hennes Morfar Woldemar von Knieriem efter förhandlingar med den nya lettiska regeringen lyckats återfå en liten del, ca 44 hektar, av det som ursprungligen hade varit det stora godset Skangal. Detta liksom övriga stora jordegendomar i Lettland som ägdes av de balttyska adelsfamiljerna blev exproprierat i samband med att Lettland blev självständigt 1918.

Att Woldemar kunde få så pass generösa villkor berodde på hans arbete för det Lettiska jordbruket där han bland annat verkat för utbildning av lettiska jordbrukare. Knieriems delade sitt öde med många andra av balttyskarna. Det var tyska familjer som successivt bosatt sig i Baltikum under århundradena. De stora godsen ägdes av balttyskar som också var tongivande inom den statliga förvaltningen. Det var en ordning som hade påbörjats av den Tyska orden på medeltiden och existerat oberoende om det var den svenske eller polske kungen som styrde och som efter de stora Nordiska krigen i början av 1700 talet skulle komma att efterträdas av den ryska tsaren.

Efter de baltiska ländernas frigörelse 1918 utbröt krig med bolsjevikerna där även tyska trupper var inblandade, vilket pågick till sommaren 1919. Det avlöstes av en förhållandevis lugn period under 1920- och 1930 talen. Men samhället var för alltid förändrat. Balttyskarnas makt var bruten genom bland annat expropriering av storgodsen och en ökad representation av ursprungsbefolkningen inom politik och förvaltning.

Då andra världskriget bröt den första september 1939 hade redan en stor del av balttyskarna lockats att återvända till ”Riket”. Vad man inte visste var att i det hemlig tilläggsprotokollet till Ribbentroppakten så ingick att det baltiska republikerna i den ryska intressesfären vilket i praktiken innebar att de skulle komma att ockuperas av Sovjetunionen.

Barnen Palmes mor hette Elisabeth och var föd 1890,. Hon var dotter till Elisabeth och Voldemar von Knieriem. Mor och dotter hade således samma förnamn.. Hon växte upp på Peterhofs lantbrukshögskola belägen några mil utanför Riga där pappa Voldemar var rektor och blev den första kvinna som tog studenten i Lettland. Voldemar hade flera akademiska examina och var professor i agronomi. Det var en lycklig tid som fick ett abrupt slut då det första världskrigen bröt ut 1914. Tiderna försämrades snabbt. Särskilt balttyskarna blev misstänkliggjorda ifråga om var deras lojalitet egentligen fanns. Förbindelserna till Tyskland var många och det stora flertalet balttyskar hade studerat vid tyska universitet och släktband till Tyskland var vanliga.

Elisabeths mor blev angiven anonymt för att gå rikstyskarnas ärenden. Efter förhör beslutades om deportation till Sibirien som senare ändrades till att gälla Moskva. Elisabeth följde med sin mor under deportationen. Tiden i Moskva använde hon bland annat till att verka som samarit hos  de tyska krigsfångarna som hölls i fångenskap under svåra förhållanden. I ett brev till sin moster i Riga skildrade hon sitt arbete och fångarnas situation. Brevet föll i myndigheternas händer vilket ledde till att Elisabeth greps då hon var på besök hos sin far i Riga och anklagades i sin tur för samröre med fiende. På olika vägar med sin son fars hjälp lyckades hon ta sig till i S:t Petersburg via den svenske konsuln , Gunnar Ekstrand, få pass och utresetillstånd till Sverige. Ekstrand som var god vän med hennes blivande man, Gunnar Palme, frågade per telegram om familjen Palme kunde hjälpa henne. Ett jakande svar anlände omgående. Hon anlände till Sverige den 12 mars 1915 och anställdes som familjens guvernant men det dröjde inte länge innan Gunnar Palme och hon blev ett par. De gifte sig året därpå, 1916.

I Lettland försämrades situation allteftersom kriget pågick. Visserligen blev hennes mor fri och kunde lämna Moskva och återvända till Riga. Kriget närmade sig Riga. Peterhof som också var familjen von Kniereims hem, brändes ner av ryska trupper 1915. Verksamhet vid lantbrukshögskolan flyttades till Dorpat, nuvarande Turku i Estland där Voldemar kunde fortsätta sin professur. Dorpat perioden varade bara en kort tid då Ryska myndigheter beslutade att flytta hela verksamheten till Moskva. Som ett resultat av det ryska sammanbrottet och revolutionen 1917 beslutade tyska myndigheter i Riga som under tiden ockuperats av Tyskland, att återstarta lantbruksundervisningen. Verksamheten under tysk regim varade endast en kort tid och avlöstes av självständighets kriget. Först i september 1920 blev förhållandena något lugnare. Voldemar skulle inte komma att återuppta sitt arbete utan slog sig ner på det som efter agrarreformen återstod av det stora godset Skangal. Han var då 71 år gammal. Huset var svårt skövlat förstört och krävde en omfattande reparation.

”In sommer kommen die Schweden-Kinder” De hade förlorat så mycket att vi fyllde upp många tomrum, skriver Elisabeth Palme sin bok ”Somrarna på Skangal”. Det fanns en ömsesidighet i den längtan. De sorglösa somrarna förde syskonen Palme med sig under livet. Det var sedda och älskade av sin morföräldrar som samtidigt satte bestämda ramar för vad man fick göra och inte göra. Hon berättar om lekar och deltagande i arbetet på gården. Hur man fick lära sig att rida och de varma och soliga dagar som man fick åka och bada i ”die Bretterdroschke” som var en fyrhjulig vagn dragen av en häst. Hur man fick vara med och sprita ärter, samla surkart till grisarna och delta i en mängd andra sysselsättningar som hörde gården till samtidigt som det fanns tid till att leka och andra sysselsättningar som att få lyssna till sagor från boken som mormor Elisabeth eller tant Oka, mormors syster, läste högt från. Det var en sorglös tid och lycklig. Det tog slut den oroliga sommaren 1939 då mormor Elisabeth tvingades att i all hast flytta till Stockholm dit hon kom utblottad utan andra ägodelar än sina personliga. Då hade redan morfar Woldemar gått bort, 1935. Hon levde sina sista år hos sin dotter och fick en särskild relation med sitt barnbarn Catharina som gav henne fickpengar då hon började yrkesarbeta. Hon gick bort dagen före julafton1947.

Chatarina Palme och hennes bror Claes skulle kommer att återse Skangal femtio år senare. Claes anspråk på att återfå gården hade då godkänts av det fria Lettlands myndigheter. Familjen Palmes avsikt var att i sin tur överlämna gården till Frälsningsarmén vilket ägde rum den 17 maj 1994. Idag är Skangal ett kultur och utbildningscentrum för barn och ungdomar som drivs av Frälsningsarmén.

Torsdag den 8 juni 2017

Under en Lind i Polen
Jag tycker om stora träd. Här i Polen finns det gott om landsvägar där vägen långa sträckor löper genom mäktiga lind alléer. När vi kör igenom dessa så strilar solljuset ner mellan trädens gröna blad och bildar ett mönster i vägbanan. Det fläktar lagom från vinden som kommer emot mig. Den letar sig in bakom hjälmens visir och för med sig sommarens dofter. Det är farten och Shere Kahns svaga vibrationer och ljudet från hans alldeles lagom morrande tillsammans med det svaga suset från vinden, vägen som ibland är rak och som förlorar sig i fjärran eller ibland kröker sig in i en ny kurva som väntar på oss, som ger en sådan lycka och känsla av liv. Att jag är ensam på vägen med mina tankar. Det är en obeskrivlig frihet och känsla av liv och av att leva just då i den stunden.

Är det som är livet? Många gånger har jag ställt mig den frågan och lika många gånger insett att svaret finns hos den som frågar. I sin bok ”Den osynliga skriften” berättar Arthur Koestler om en vänskap som tog slut och saknaden efter en vän och att en del av hans saknad är vännens förmåga leva närmare det som han beskriver som ”livets verkliga kärna”. Det är bara det att han lyckas inte förklara särskilt bra vad som är dess kärna och än mindre hur det ska levas. Han gör det längre fram i boken när han kommer in på det som är ”den osynliga skriften” och hans upplevelser i dödscellen i Malaga.

Så otillräckliga vi är och hur lite vi vet. Ingen har kunnat förklara varför vi lever. Än mindre de omständigheter som gör att vi en sommardag då vita molntussar ännu en gång seglar fram över den blå himmelen känner hur vinden smeker vårt ansikte och får oss att älska detta enda och korta liv som vi har. Vem gav oss det?

Där jag ligger på rygg ser jag genom den stora lindens gröna lövverk de vita molnen avteckna sig mot den blå himlen, högt där upp. För jag ligger just under en av dessa stora lindar i en allé mitt ute på den Polska landsbygden. En bit ifrån mig står Shere Kahn och vilar på en liten ficka invid vägen och väntar på att föra oss precis dit vi vill. Behöver man så mycket mer för att vara lycklig? Jo det gör vi. ”No man is an Iland, intire of it selfe” skriver John Donne. Ingen är helt ensam för sig vi är alla beroende av varandra, de vi älskar, våra vänner. Jag utgör inget undantag men just nu känns det som om det är alldeles sant när Gunnar Eklöf utbrister: ”Ett öppet fönster och en blommande gren och det är nog”.

Nyss intog jag min lunch, en liten flaska kefir och hembakat bröd med ost som jag tog med mig från Pacoltowo. Det grova brödet hade fallit i bitar tillsammans med osten men det är likafullt den godaste måltiden hittills på den här resan.

Det ende vi kan veta om våra liv är att vi lever. Det är något som vi kan förstå. Men frågan om varför, får vi överlämna till tron och det vi tror på. Ibland förnimmer vi någon sorts beröring med det oändligt stora, den dimension som vi kan ana, mest kanske känna som något som finns där, bortom vårt medvetandes förmåga att registrera och än mindre beskriva. För språket räcker inte till när vi närmar oss det vi inte vet så mycket om. Vi är hänvisade till att själva söka en mening med vårt liv. För alla förklaringar till varför vi lever och varifrån vi kommer är mänskliga konstruktioner.

”Var detta liv” skriver Nietzsche och menar just bokstavligen detta. Man ska förstå att han levde i en tid då kyrkan utlovade paradiset för de som levde det rätta livet. Det som krävde att man inordnande sig i kyrkans moral och regler. Vilka så ofta ledde till att livet begränsades och underordnades kyrkans uppfattning om det rätta. Det som krävdes för inträdesbiljetten till paradiset. Men om det vet vi inget. Vi vet bara att vi lever och att vårt liv en gång tar slut. Därför så lev detta liv. Om det andra kan du bara tro. Det susar i lindens grenar av sommar vinden, det är varmt, över 25 grader men här i skuggan under bladverket är det alldeles lagom temperatur och från min plats ser jag ut över vida fält som slutar långt bort en långsträckt skog.
Det som Nietzsche så ofta uppehåller sig vid är att problematisera om vad som påverkar människan och hennes liv  och vad som riskerar att förstöra det. Ty i sin otillräcklighet så går människan ofta vilse och följer värden som leder fel. Han ägnar mycket utrymme till att diskutera moralen och dess föränderlighet. Vad som i en tid är god moral är i en annan tid dålig. Även den är också konstruerad av människan och därmed föränderlig precis som de värden som utgår ifrån moralen. Den otillräcklighet som präglar människan och som ger upphov tills så många tragedier gör att han introducerar ”Övermänniskan”.

”Människan är en lina, knuten mellan djur och övermänniska, – en lina över en avgrund. Vad som är stort hos människan, det är att hon är en bro och inget mål: Vad som kan älskas hos människan, det är att hon är en övergång och en undergång”. Skriver han i ”Så talade Zarathustra”. Jag kan det nästan utantill.

Det är inte så många gånger som han skriver om Övermänniskan. Den term som kanske är en av hans mest vantolkade. Vad han ger uttryck för, när han skriver om övermänniskan i ”Så talade Zarathustra” är en förhoppning, en dröm, en vision att människan en gång ska övergå till ett stadium där hon förmår att skapa mer godhet än ondska. Där de värden som leder till krig, våld och destruktivitet ersätts av andra bättre och  värden. Det finns de som anser att Nietzsches sista stora projekt som han aldrig han att genomföra, var just omtolkningen av alla värden.

Människan är en sammansatta varelse som har förmåga till språk och logiskt tänkande men som samtidigt styrs av drifter och känslor vars handlande ofta är irrationellt. Hon styrs i hög grad av krafter som finns i hennes undermedvetna. Även för de mest irrationella handlingar finner hon en förklaring till. Det Nietzsche ständigt diskuterar är människans otillräckliga förmåga att forma sitt liv och sin tillvaro. I ett så omfattande problematiserande som kännetecknar i stort sett alla hans skrifter så är har det varit lätt hitta saker som lösryckta i sina sammanhang kan användas till syften som Nietzsche aldrig sympatiserade med.
Nu griper vinden tag i lindens grenar ovan för mig. Den smeker mitt ansikte, alltså lever jag och kan känna lycka och förundran över att det finns stora lindalléer där man kan sitta i skuggan under ett av det stora träden en solig sommardag och se den blå himlen genom trädets lövverk och ljust då inte önska sig mer än att detta härliga liv ska fortsätta så länge som möjlig.

Det är dags att fortsätta färden mot Pila i västra Polen.

Lars Ekeman