Reflektioner under ett besök i Georgien den 22 till 29 september 2017

 

Den 22 september 2017 Kiev

På resa med Eva-Lena till Georgien för hälsa på min vän Hans Gunnar Aden, tidigare ambassadör i Tbilisi och hans ryska hustru Ludmilla.

På flygplatsen i Kiev lade jag åter märke till dessa flöde av människor som är karakteristiskt för vår tid. Inte minst på flygplatser är detta fenomen särskilt tydligt. Det noggrant konstruerade och administrerade system för övervakning och dirigering är diskret men understundom konkret och handfast i sin tillämpning. Det inskränker individens frihet. Det är priset för att vi ska kunna resa och förflytta oss. Det stora antalet människor nödvändiggör en allt större kontroll för att säkerställa funktion och kontroll.

Vi tillbringar nästan fem timmar i en launch. Den är anständig men med vissa drag av postsovjetisk inredning. Vi slår oss ner i två stora läderfåtöljer. Eva-Lena läser ”Ali och Nino” som handlar om gränsen mellan öst och väst och utspelar sig åren kring första världskriget. Den författades på trettiotalet av en landsflyktig jude från Baku som slagit sig ner i Wien. Jag fortsätter läsningen av Ernst Jüngers ”Linjen” Den uppsats som behandlar Nihilismen. Vilken han tillägnar Martin Heidegger på dennes 60 års dag 1949. Dess innehåll är i högsta grad aktuellt även nu, nästan 70 år senare.

I sin skrift, i det avsnitt där han söker definiera nihilismen citerar Jünger Nietzsche:  ”De högsta värdena förlorar sitt värde”. Jag antecknar också följande av Jünger:  ”Reduktionen kan vara rumslig, andlig och själsligt; den kan beröra det skön, det goda, det sann, näringslivet, hälsan och politiken- men som resultat lägger man alltid märke till den som förtvining. Det utesluter inte att den (nihilismen) under långa perioder står i förbindelse med växande maktutveckling och slagkraft” Är det där vi är nu?

Den 23 september 2017 Tbilisi

Vi bor på hotell Methekilini i Tbilisi. Förra gången jag var här var i oktober 2008, knappt två månader efter det korta krigets slut mellan Georgien och Ryssland.

Även nu är det Hans Gunnar Aden som är värd. Då 2008 i oktober var han ambassadör och värd för Folk och Försvars studieresa som började i Baku i Azerbajdzjan och slutade i Tbilisi i Georgien. Nu är vi båda avgångna ur tjänsten.

Tbilisi den 24 september 2017

På väg väster ut från Tbilisi till den lilla staden Gori, Stalins födelseort. Här ska vi även besöka det museum som finns anlagt till hans minne. Motorvägen löper nästen hela vägen på en höjdsträckning. Nedanför till höger, det vill säga norr om vägen utbreder sig en mäktig dalgång med stora fält vars gräs är gult av torkan. På andra sidan, börjar höglandet och Sydossetien. Till gränsen och de ryska militärposteringarna är det några få mil.

Kriget 2008 var en allvarlig missbedömning av president Saakashvili. Den Georgiska offensiven körde fast efter bara några timmar. Ryssarna var beredda och den mekaniserade division som var grupperad norr om bergen som skiljer nord – och Sydossetien åt började omedelbart att framrycka genom tunneln som är sprängd genom berget och nådde fram till fronten på kort tid. Därmed var kriget i praktiken avgjort. Det avslutades efter fem dagar. Ryska förband hade då intagit Gori. Georgien förlorade helt kontrollen av sin norra provins. Det var emellertid delvis orsakat av en dålig georgiska politik som inleddes redan i och med självständigheten 1991. Den ledde efterhand till orättvisor och övergrepp på osseterna.

Tillgång till territorium och kontroll av detta spelar ännu en stor roll, även i vår tid. I Västeuropa kanske inte lika framträdande som i områdena i Europas östra utkanter. Då territorium sammanhänger med människans sociala konstruktioner och behov att organisera och bygga sina samhällen så kommer det fysiska området och territorium alltid att ha en betydelse fast med andra kännetecken.

I Gori. Vi passerar en park som bär Stalins namn. En skylt visar vägen till hans museum. Enligt Hans Gunnar så finns det ett starkt stöd för Stalin bland invånarna här. För en del år sedan då en staty föreställande diktatorn revs i Tbilisi utbröt protester. Myndigheterna tvingades då flytta denna till Gori. Den ställdes upp utanför muséet.

Vi fortsätter genom Gori och besöker grottkomplexet i Uplistsiche sju mil väster om Tbilisi. Grottorna är belägna högt upp och bjuder på en vacker utsikt över dalen som breder ut sig nedanför.

Komna till den centrala delen av de stadsliknande lämningarna av en svunnen civilisation besöker vi drottningens grotta som påminner mer om ett rum än en grotta och som delvis huggits ut i berget.

Jag läser på inskriptioner som är inristade i väggarna. Det finns en mängd sådana. Den äldsta, läsliga, är daterad ”1818”. Tre år efter slaget vid Waterloo. På ett annat läser jag den 24 juni 1913. Det skapar ett samband till den tidens turister, vilka tog sig hit, förmodligen till häst under större vedermödor men med större frihet än den vi själva åtnjuter. Därmed blev deras upplevelse av större värde och rikare än vår egen. Onekligen lockade dessa grottor till besök långt före vår tid.

Vi stannar vid Stalins museum i Gori. Det invigdes 1957, året efter Nikita Khrushchev’s uppgörelse med Stalintidens brott på kommunistpartiets 20 partikongress 1956.

Formen påminner om en större kyrka. Salarna där diktatorn glorifieras är praktfulla. Under de höga taken finns mängder av målningar och fotografier som skildrar hans liv från olika tidsepoker.

Man inser propagandans förmåga att förvrida sinnet. Det kräver en mental vaksamhet att motstå dess berättelse om en förment sanning. Man berörs illa av att muséet helt nonchalerar de oerhörda förbrytelser som Stalin gjorde sig skyldig till. Att förbigå offren är en utradering av deras mänskliga värde.

Av utställningens hundratals fotografier av Stalin är det endast ett som antyder de krafter och den karisma som var hans. Där framträder även koppärren som missprydde hans ansikte men som vanemässigt retuscherades vid framkallningen.

Förståelsen av vem Josef Stalin var och de faktorer i hans uppväxt som formade hans personlighet är avgörande för att kunna förstå hans brottslighet. Vi saknar i stora delar kunskap om dessa.

På återresan till Tbilisi besöker vi två historiska kyrkor. Om dessa saknar jag kunskaper om deras sammanhang och betydelse och vad som utspelade sig på dessa platser, varför besöken blir av mindre värde.

Värdet är istället Eva-Lenas glädje över att vi gör denna utflykt.

Tbilisi den 26 september 2017

Trafiken i Georgien har flera drag av anarkism. I går färdades vi med taxi genom Tbilisis gator. Chauffören korsade sig var gång vi passerade heliga platser. Dessa var kyrkor men kunde även vara statyer av nu döda heliga personer. Uppenbarligen tillfördes föraren, en man i medelåldern, av detta både andlig djärvhet och energi.

Komma till en trafikstockning över en av broarna över floden Kura körde han ut i den mötande filen som för stunden var tom på trafik. Gasade rejält och körde om den långa kön samt lyckades nå brofästet precis före den första mötande bilen som vänligt nog höll till höger.

Vi fortsatte rakt in i en rondell men på fel sida. Mötande bilar höll till höger och underlättade framryckningen. I ännu en uppfriskande manöver korsade vi den mötande trafiken i rondellen och körde in på rätt utfart. Detta fick mig att utbrista ”Good Driving” som besvarades av föraren med ”yeas, yeas” och ett stort leende.

Vi passerade nästa trafikstockning genom köra in på en enkelriktad sidogata och passera den kilometerlånga kön genom att köra mot enkelriktningen ca 800 meter. För säkerhets skull med påslagna varningsblinkers vilket bidrog till att mötande bilar höll till höger.

Föraren fick rikligt med dricks vid framkomsten till vår adress. Vi skildes åt efter att skakat hand och under ömsesidiga, uppskattande hedersbetygelser.

Vi är på väg i en liten minis buss för att besöka vingårdarna i östra Georgien. Vägbanan har periodvis rejäla svackor och bulor. Chauffören verkar opåverkad av den understundom usla vägbanan och håller hela tiden god fart. Vilket innebär att vi guppar upp och ner och emellanåt gör mindre luftfärder.

Landskapet är svindlande vackert. Kuperat med mjuka trädbevuxna, ibland bergsliknande höjder, där dess gröna träd kontrasterar mot det av torka gulnade gräset på fälten. Här och där hus, en del fallfärdiga, andra välbyggda med får och getter som betar av det gula gräset.

Det är ett välmående land. Bolsjevikerna lyckades aldrig deformera det georgiska sinnet. Georgien förblev trots kommunismens perversioner relativt välmående. Hit kom man från Ryssland för att njuta av solen och värmen men också utbudet av livsmedel som var bättre än i själva Ryssland. Som så många andra av Sovjetrepublikerna betalade Georgien ett högt pris för att ingå i den kommunistiska konstruktionen. Under ockupationen åren 1921 till 1991 mördades och deporterades över 800 000  georgier.

Det är därför en schizofren upplevelse när man jämför innehållet i Stalin muséet i Gori med dess motsvarighet i Tbilisi där grymheterna men även det hjältemodiga motståndet mot den sovjetiska ockupationen skildras genom filmer, foton och dokument. Ett särskilt intryck gör NKVD:s noggrant upprättade och signerade rapporter över avrättade. Flera av dessa maskinskrivna, prydliga dokument med noteringar vid varje namn om tidpunkt och annan information finns att läsa i några av montrarna. De bär en ohygglig vittnesbörd om ett byråkratiskt styrt mördande av människor och gör ett starkt intryck.

Ännu en gång, och dessa gånger har varit många, framgår för mig, människans förmåga till destruktion och meningslös grymhet. Vi får aldrig glömma historien. Den lär oss att varje mänsklig population rymmer sina låga, sina med begränsat tänkande och oförmåga att rätt värdera sina handlingar, sina ledare som rör sig i de farliga, mörka kraftfälten och som förmår att samla de onda krafterna och formulera deras berättelser som leder till intet där bödlar huserar fritt. Kommer vi någon gång att lära oss orsakssammanhangen som möjliggör att statens maktutövning urartar, perverteras och övergår till destruktion? Det måste alltid finnas en vaksamhet att begränsa statens makt och byråkrati. Särskilt i den tid som vi lever i har riskerna för en total kollaps av individens frihet